Den gamle och skogen

Det är lätt att få en känsla av att det liv man har levt i många år kommer fortsätta i evigheten, men ibland påminns man om att det enda som är evigt är att allt förändras.

Dagen innan jag gick in i Sverige hade jag som mål att gå till Fantbua för att därefter slå läger vid första lägerplats jag hittade. Fantbua visade sig vara ännu en av Statskogs kojor som står öppna för vandrare som kommer förbi. Jag satte mig utanför en stund och njöt av vädret som nu blivit soligt, men blåsigt. Jag tänkte på om jag skulle övernatta i kojan eller gå vidare för att hitta en tältplats. Medans jag sätt där tornade mörka moln upp sig i väster, även om det antagligen bara var en lite skur bestämde jag mig för att stanna.

När det blev kväll och dags att krypa ned i sovsäcken hörde jag fotsteg utanför och en knackning på dörren. Utanför stod en äldre man och frågade om det var en sängplats ledig. När jag svarade att så var fallet försökte han komma in genom dörren utan att ta av sig ryggsäcken, men den lilla dörren in i kojan var för liten. Han försökte knäppa upp spännena på ryggsäcken, men fingrar var för kalla. När jag hjälpt honom av med säcken klagade han på åldern: Svårt att hålla värmen i kroppen, dålig balans, ryggsäcken var för tung. Små ransoner för att hålla ryggsäckens vikt nede gjorde honom extra sliten efter en vecka på tur. Jag la på mer ved i kaminen för att få upp värmen.

Ryggsäck

Det visade sig att det var långt i från första gången han var på tur i detta område. Även om han bor 50 mil från Femundsmarka har han varit på tur här varje år i längre tid än jag levt. Jag kan förstå honom, naturen i Femundsmarka är speciell med sina små sjöar, öppna skogar och långt till större inngrep. Det väcker en romantisk dröm om Canadas vildmarksområden i många friluftssjälar.

Den gamle mannen påminde om en person som jag mötte mellan Sylarna och Helags för många år sedan. Hans ryggsäck var full av de garntofsar som man kan köpa som souvenir på Sylarnas fjällstation, han hade gjort den samma turen från Storulvån till Ljungdalen i flera decennier. Han var så gammal att det såg ut som att han borde gått med rulator istället för vandringsstav på den steniga stigen.  Riktigt så gammal var inte denna man, men glädjen han visade av att vara på tur var den samma.

Vandring

Nästa morgon vaknade jag av att den gamle mannen gjorde upp eld. När han upptäckte att jag vaknat ursäktade han sig med att han frös så mycket. Jag trodde att det var dags att vakna och ställde in mig på att det var dags att gå upp, även om jag fortfarande var alltför trött. Efter en stund såg jag på klockan och insåg att den inte ens var fem. Innan jag somnade om tänkte jag att jag måste hålla mig i form till jag blir gammal och att jag hoppas att utrustningen fortsätter att bli lättare så jag slipper ta med mig en alltför tunn sovsäck och lite mat när jag blir äldre. Eller borde man tänka att han är lyckligt lottad som kan ge sig ut ensam på tältturer på över en vecka när han är 77 år?

I många familjer uppstår en del diskussioner mellan barn och föräldrar om när man ska sluta köra bil. Om jag får barn kommer det nog bli diskussioner om när jag ska sluta gå på tur. Om du fortfarande följer med på min friluftsblogg om 40-50 år kommer du säkert kunna läsa blogginlägg om dessa diskussioner. Det blir tungt den dagen jag tvingas inse att jag blivit för gammal för att gå på tur, att ett långt liv i naturen är över. Samtidigt vill jag inte ta onödiga risker och sätta i gång en onödig räddningsinsats. Men om det först ska ske något som gör att det sätts i gång en räddningsinsats så är det få platser jag kan tänka mig bättre att somna in efter ett långt liv i naturen än i Femundsmarkas djupa skogar.

Fantbua

Fantbua

Kategori: Långa turer.