En dag man helst inte vill ska ta slut kan sluta i extra problem i hård vind.
Väderleksrapporterna kunde man inte lita på i Spanien. I flera dagar i sträck var det fel varje dag. Skulle det blåsa tillräckligt för att segla och jag gav mig ut, då var det ingen vind. Bestämde jag mig för att ligga för ankar och vänta på bättre vindar blev det bra seglingsvind. Litade jag på att det skulle bli sjöbris kom den aldrig, trots soligt väder.
Soligt väder är något jag haft sista tiden. På norra kusten var det mulet varje morgon, men solen kom till slut fram och värmde. Molnen försvann nästan helt när jag kom över på västkusten. Jag har sett fler delfiner än moln sista tiden.
Så kom en dag då vinden var stark, precis som väderleksrapporten sagt. Tumler gled med god fart genom vattnet. Äntligen kunde jag komma vidare.
En del dagar när jag är på tur vill jag inte sluta vandra, åka skidor, paddla eller segla. Det är för härligt för att slå läger. Detta blev en sådan dag. Allt kändes perfekt. Jag bestämde mig för att passera ankringsvik efter ankringsvik. När det blev mörkt seglade jag vidare under stjärnhimlen.
Då började det blåsa kraftigt. Känslan av att inte vilja stanna försvann.
Till slut kom jag in i viken jag tänkt övernatta i. Det var helt mörkt, bortsett från mina lanternor och pannlampa. Ljuset från fyren på klippan intill nådde inte ned i viken. Det skulle bli härligt att få ned ankaret och lägga sig, men jag tänkte att det säkert skulle bli något problem. Det känn som att det ofta blir det när det är mörkt och blåsigt.
Det blev det.
Fjärrkjontrollen till ankarspelert fick ingen ström.
Skulle jag felsöka eller var det lättare att ta fram reservankaret?
Jag bestämde mig fört det sista. Medans vinden förde mig ut ur viken ordnade jag med ankarlina och ankare.
Nästa morgon upptäckte jag att säkringen hade gått ut. Inte gått, men ramlat ut ur hållaren. Enkelt att ordna.
Större problem blev det att få upp ankaret. Det satt fast. Jag genomförde alle trix som finns som lätt kunde genomföras ensam utan att det kom upp. Så bestämde jag mig för ett sista försök. När jag placerade båten på rätt sida av ankaret så motorn kunde dra upp det lossnade det.
Ankaret kom upp, den tunga tjocka linan som borde benämnast tross, som sitter närmast ankaret visade tydliga tecken på slitage.
När jag gick för motor ut ur viken tänkte jag att en husbil hade varit bättre. Färre saker som ska underhållas och går sönder. Ingen tid behöver läggas på att få upp ankare som fastnat. Mer tid till att se alla spännande platser.
Jag tog ut genuaen och slog av motorn. Det enda ljudet var skvalpet från skrovet. Ett lugn infann sig. Tid som går åt till att ordna saker var glömda. Husbil får vara. Segling är trots allt bättre.
Klippor ut mot havet.
Jag har varit på öar där det häckat över en miljon fåglar, men aldrig sett så många döda som på en klippig ö i norra Spanien. Jag gick undrade om det berodde på att det saknas asätare eller om det var en epedemi.
Molnigt väder lämnades bakom mig.
En av många delfiner nära båten.
Ofta kommer delfiner två eller tre i bredd.
Solnedgång från sittbrunnen.