En legend på de eviga fjällvidderna

Få personer jag mött förtjänar att kallas legender. Om någon förtjänar det så är det Sten Brander som gick bort nyligen, vid en ålder på 99 år. 

Kanske beror legendstatusen på att första gången jag hörde talas om honom var i en artikel i Utemagasinet. Överskriften var ”Legenden Brander”. Vintern efter hade jag möjlighet att få lära mig friluftsliv av honom. Det skulle inte bli den sista möjligheten.

STFs ungdomssatsning var minst sagt blygsam på den tiden. I katalogen över aktiviteter kunde man hitta ett vinterläger för ungdom. Efter att ha fått en vintersovsäck i julklapp och många förmaningar av mamma var det dags att sätta mig på tåget för en vecka i Vålådalen. Första fjällturen utan föräldrar eller morfar.

Sten präglade mig tydligt de första åren. Det präglar mig fortfarande. Att som 79 åring sova i bivack tänkte jag på den tiden inte var så konstigt. Inte heller att sitta 18 timmar i en vindsäck i väntan på bättre väder. Tältturer oavsett temperatur såg jag som en självklarhet. Flera år senare läste jag en diskussion på ett forum om hur vanligt det är att folk tältar på vintern. Det var först då jag började inse att vintertältturer slutar många med när ekonomin gör det möjligt att bo inne, inte när hälsan sätter stopp. En del blev för bekväma för tältet när de passerade 25. Jag tänker fortfarande att tältet kommer vara den viktigaste sovplatsen i fjällen så länge jag orkar bära ryggsäcken.Snöformationer

Sten lärde mig använda stighudar, telemarkssvängar, använda vindsäck och hur man bygger en bivack. Kunnskap jag fått stor nytta av senare. Även om jag kanske inte längre lyssnar på hans råd att det ska se ut som att man dansar wienervals när man åker telemark.

Det var bara fyra personer på det lägret. Han gav inte upp. Det var viktigt att man inte tar en paus med friluftsliv bara för att man inte blir meddragen av föräldrar på tur.

Lika många på lägret nästa år. Då var vi inte så bekväma att vi bodde i bivack. Vi sov under en gran. -20 grader blev det den natten. Jag har aldrig frusit så mycket när jag packat en sovsäck som den morgonen, trots att Sten gick upp först för att få liv i elden. Det var värt det för att ligga och se på stjärnhimlen under natten. Jag såg varje gång jag frös som en ny erfarenhet. Ett nytt steg till att bli som Sten som var tillräckligt erfaren för att inte frysa under övernattningar ute.

Hälften så många deltagare på sportlovet det året. Året efter blev sista gången han arrangerade ungdomslägret i Vålådalen. Deltagarna var samma gamla gäng, om man kan kalla två personer för ett gäng. Han var 82 år sista gången vi sov ute tillsammans.  Jag såg det fortfarande som en självklarhet att man vid den åldern utan problem tar toppturer, bygger en igloo och sover ute på fjället i januari. Detta tillsammans med två tonåringar som blir minst lika slitna som honom i branta uppförsbackar och när snöblock ska lyftas.

Det är många som blivit introducerade till friluftsliv av Sten. Jag tror alla minns honom och hans stora kunnskap och anekdoter som han gärna delade med sig av.

Kategori: Tankar om friluftsliv.