Känner du dig ensam när du går på tur utan andra? Det är en av de vanligaste frågorna jag får. Mycket talar för att det inte ska vara ensamt när man sitter framför en lägereld, långt från närmsta människa efter att inte ha pratat med någon på lång tid. Det kan vara värre i en storstad när man är omgiven av folk.
Jag ska snart ge mig ut på en tur på ett helt år, utan annat sällskap än att jag får besök någon gång ibland. Det är något ytterst få gör. Många undrar om det inte blir ensamt. Svaret jag brukar ge är att jag har varit ute på tur i en och en halv månad själv, det var inget problem.
Blir det något annat när jag kommer vara ute så mycket längre och bara få besök någon gång i bland? Vet inte. Däremot vet jag att hur man upplever ensamhet varierar, man kan känna sig mer ensam när man har folk runt sig än när man är långt ut i ödemarken. För mig är det många argument för att jag inte ska känna mig ensam när jag går på tur, även om det kan gå lång tid mellan samtalen:
- Ensam är ett relativt begrep, när man är på tur ser man inte alla som är tillsammans med andra. Genom att sitta själv framför lägerelden påminns man inte om hur bra man (tror) man skulle ha det om man var med vänner.
- Jag har valt att göra turen på egen hand. Hade jag känt någon som velat gå genom Skanderna på ett år och jag vetat att vi fungerat tätt i hop under lång tid hade jag inte haft något mot sällskap. Det är många som gör ungefär den samma turen, men ytterst få som vill vara ute så länge. Jag har inte sett efter noggrant, men känner bara till att två personer har gått genom hela fjällkedjan på så lång tid, Lars Monsen som gick tillsammans med Trond Strømdal. De flesta använder halva tiden för att inte vara borta från jobb för länge. När det är så få som delar min dröm känns det inte konstigt att vara tvungen att genomföra turen utan någon annan. Att gå själv är ett aktivt val jag har gjort.
- När jag började ”mer ordentligt” med friluftsliv cyklade Göran Kropp till Mount Everest och Ola Skinnarmo åkte till Sydpolen, bägge gjorde det utan sällskap. Senare har Lars Monsen kryssat hela Canada på egen hand och jag har hört om många fler som genomför turer på flera månader ensamma. Många jag har mött på fjället har varit på turer utan annat sällskap än sina egna tankar, personer jag pratat med har berättat om soloturer av varierande längd. Jag ser det som helt naturligt att göra saker själv, även om ingen i min närmsta bekantskapskrets brukar ge sig ut på så mycket övernattningsturer på egen hand.
Nej, jag brukar inte känna mig ensam när jag går på tur. Jag kan däremot komma på många situationer då man känner sig mer ensam än när man vandrat en vecka utan att ha sett en enda människa:
- När man var barn och alla andra hade någon att leka med på skolgården, men man fick inte vara med.
- När man är gammal och ser grannen på ålderdomshemmet få besök av barn och barnbarn igen, själv har man inte fått besök på många veckor.
- När inga vänner gillar det man lägger ut på Facebook.
- När man sitter ensam i en lägenhet på nyårsafton och hör alla fester och ser alla fyrverkerier som skjuts upp från fester runtomkring.
- När man frågat vännerna så många gånger om de vill vara med och göra något, men det var länge sedan de frågade det samma.
När jag ger mig ut på tur kommer jag inte uppleva situationerna jag nämnt över. Kanske kommer jag känna mig mindre ensam under det kommande året än en genomsnittlig person som bor i en storstad. Jag vet i alla fall att det faktum att de flesta föredrar ett vanligt jobb med vanlig semester inte ska stå i vägen för mina drömmar.