Det är lätt att hitta på Sörmlandsleden, men man bör följa med lite bättre än vad jag gjorde när jag skulle till Trosa.
Dagen då jag kom till Trosa hade jag planer om en kort etapp. Gå några få kilometer, handla, ladda batterier, gå några kilometer till och vila resten av dagen. Det passade bra med tanke på att det skulle bli lika varmt som dagen innan.
Det var bara ett problem. När jag gått en stund tyckte jag att omgivningen stämde dåligt överens med kartan. Inte heller solen var där den borde på himlen, men jag hade tidigare sett på internet att de dragit om leden runt Trosa. Att jag gick åt fel håll var nog bara tillfälligt. Jag tänkte inte mer på det.
Jag gick lite till och tyckte återigen att inget stämde överens med hur det borde se ut, men jag var trotts allt på leden. Gick jag lite till skulle jag komma fram till Trosa och allt skulle klarna. Jag gick lite till och fick fortfarande inte ihop det, men jag såg samhället längre bort. Vad jag inte visste var att det går ett stickspår upp till Vagnhärad. Det var inte med å mina kartor. När jag upptäckte det var det bara att gå tillbaka fyra kilometer. Totalt blev det åtta kilometer i onödan.
Körsbärsträden var i full blom i Vagnhärad, men dit skulle jag inte.
När jag kom tillbaka till korsningen jag missat kunde jag inte förstå att jag inte sett den. Tavlan med karta och etappbeskrivning var visserligen vänt från mig, men ändå. Jag kunde inte heller känna igen omgivningen, jag måste ha gått helt i andra tankar. Pinsamt att ett av de största orienteringsmisstagen jag gjort är på en led. Kan inte komma på något större sedan jag tog en kompasskurs från en ögrupp på ett kartblad, över hörnet på ett andra kartblad och till en ögrupp på ett tredje några kilometer bort. Detta gjorde jag på ett litet fördäck på en kajak som gungade i vågorna.
Trosa är en stad som behållit en gammal prägel i centrum och har en fin gångväg längs ån. När jag stod vid etapptavlan som är placerad vid en av broarna kom två gråhåriga kvinnor gåendes. De undrade om jag fotade för någon tidning. Jag berättade att jag gick längs Sörmlandsleden.
”Vi är fem kvinnor som brukar gå på Sörmladsleden. När man möter någon är det som regel unga killar som går ensamma. Ofta italienare och fransmän. Dessvärre alla fem för gamla för dem.”
”Är det inte många tyskar också?” Frågade jag.
Ja, jo, det stämde kanske.
Det var i alla fall en del skuggiga skogar längs leden upp till Vagnhärad.
Trosaån