I långsamt tempo gick jag tillbaka mot Fondsbu. Det kändes onödigt att ha gjort ett nytt försök att komma genom Jotunheimen när jag vände och beslutat mig för att ta en paus från turen på grund av knäna.
Det var lättare att gå tillbaka samma väg som jag kommit. Den delen av dalen hade varit mer utsatt för vinden under de sista dagarna. Snön var hårdare, det var därför lättare att krypa fram mot målet utan att lägga allt för mycket tid på att fördela vikten på brädorna jag använt som snöskor och vandringsstaven. På många ställen stack stenar upp över snön som jag kunde gå på.
Sjöarna var en besvikelse. På vägen mot Olavsbu hade det varit lätt att följa dem. Snötäcket var betydligt tunnare i strandkanten. Nu låg snön på isen som gick någon meter ut i vattnet, men den var långt ifrån säker. I många tillfällen var inte is rätt benämning, det var slush.
Temperaturen höll sig på bara någon minusgrad. När snön kom i kontakt med kläderna smälte den. Handskarna och knäna var blev blöta av krypandet. Värmen som trängde genom vantarna gjorde att det bildades is på vandringsstavens handtag.
Det var ansträngande att gå, även om jag inte kom fram snabbare än 500 meter i timmen, något jag såg på som snabbt i förhållande till när jag försökt gå norrut. Därför var det inget problem att hålla sig varm, fram till jag bara skulle ned för en backe till en sjö där jag skulle slå läger. Jag kom genom ett luftskickt som gjorde att på några få steg sjönk temperaturen betydligt. Skalvantarna frös till is, det blev omöjligt att göra något med dem på.
Fingrarna blev kalla, men det var så kort sträcka kvar till lägerplatsen. Jag valde därför att försöka få upp värmen utan att byta till torra innervantar till jag kom fram. På kvällen kunde jag konstatera att det nog hade gått för långt. Den vita färgen avslöjade att det nog skulle bli en och annan blåsa inom något dygn,