”Liten tuva stjälper ofta stort lass” brukar man säga. En liten felbelastning kan i alla fall ställa till med skador för lång tid när man vandrar långt.
Första delen av dagen efter Hotel Overlook vandrade jag en del genom snö. Det var inte så mycket att jag borde haft snöskor, men tillräckligt för att jag inte skulle se den steniga marken.
Jag tog ett steg och sjönk ned i en grop några decimeter längre ned än förväntat. En svag smärta kom plötsligt och försvann lika snabbt. Jag har kännt av ett eller annat i knäna någon gång i bland, men inte smärta fram till nyligen.
Jag pronerar för mycket. Jag visste det inte innan turen, men jag vet det nu. Hade jag vetat det skulle jag tränat annorlunda. När jag förberedde det här året hade det aldrig varit ett problem, men på den tiden tog jag bara turer på någon månad.
Pronerar man för mycket blir det en vridning i knät vid varje steg som skadar menisken. Mindre skador läks efter en tid, men efter två månaders vandring var jag kanske efter i läkningen. Terrängen sista tiden med snötäckta stenar sliter på knäna. Inte heller fall på snötäckt is är en fördel.
Jag tog av mig ryggsäcken. Gick runt lite. Satte mig på huk och reste mig upp. Det kändes inget.
Skulle jag vända eller gå vidare? Jag vill inte få skador jag måste leva med länge, men var går gränsen?
Om jag vände skulle jag kunna fortsätta i vinter med skidor och pulka. När skidföret försvinner i vår kan jag kanske fortsätta till fots. Två månader paus, men ändå genomföra turen.
Jag kunde också gå vidare och ta det ännu lugnare fram till skidsäsongen. Då skulle jag inte behöva ge upp drömmen om ett år på tur.
Jag hoppades på de bästa och fortsatte och fortsatte till Gjendebu.
Frostigt landskap.
Kartläsning. Gjendevatnet i bakgrunden.
Gränsen mellan barmark och snö.
Kväll i Jotunheimen.