När vi besökte en restaurang var inte allt som vi förväntat, men det kanske beror på att de tagit med sig indisk kultur till Shetlandsöarna.
Vi stannade i Lerwick i två nätter, det gav möjligheter till att vandra längs stranden. Inte så mycket att säga om det, annat än att jag såg många sälar. Besöket på en indisk restaurang däremot, det finns det en del att berätta om.
VI hade knappt hunnit sätta oss innan vi fick vi en eller annan fråga som vi svarade ja på. Det lät som att de skulle hämta något litet tilltugg som vi kunde äta när vi såg på menyn, eller ville vi ta det lite senare. Vi fick in varsitt stort, tunt bröd och olika såser till. Jag insåg att antingen är de frikostiga med tilltugget, eller så har vi beställt något vi inte planerat.
Vi beställde, tänkte inte ta bröd till våra gryträtter, bara ris, men efter att de frågat flera gånger blev det till slut bröd.
Maten kom in, inget bröd. Jag hade beställt fried rice. Jag har alltid trott det är stekt ris, inte ris kokt med någon gul krydda. När vi åt hörde jag vad kyparen sa till andra nyankomna gäster. Mycket riktigt, han frågade: «Do you want pappadam now.» innan de hade sett i menyn. Det verkar så självklart att man ska ha det, frågan var bara när.
Jag tänkte på alla historier jag hört från Indien, historier i stil med att man sätter dig i en taxi och ber om att bli körd till ett hotell. Chauffören säger att han hört att det hotellet är stängt på grund av strejk. Som tur är har han förslag på ett annat hotell han kan köra till.
Dags för efterrätt. Menyn med desserter kom in. De hade bilder av desserterna. Jag tog chokladglass med överdrag av belgisk choklad. Einar valde apelsingsorbet, ett glas whisky från ett lokalt destilleri bad han också om. Det var trots allt en av de sista kvällarna på skotskt territorium.
Kyparen kom tillbaka. De hade bara whisky från Irland och USA. Med tanke på det stora whiskyfokuset bland turister borde de kanske tänka på att ha varor från ett lokalt destilleri, i alla fall något från Skottland.
Våra glassar kom in. Utseendet kunde inte jämföras med de bilder vi sett. Det såg ut som att min skulle ha ett chokladöverdrag, men det var bara chokladbitar. Bägge kom direkt ut från frysen. Det brukar innebära att glassen både är för hård för att man ska kunna skära genom med sked och inte smakar så mycket. Detta var inte undantaget som bekräftar regeln. Einars glass låg i ett apelsinskal som lagts på en tallrik, frosten på utsidan av det frusna skalet gjorde inte att den såg aptitlig ut.
När notan kom såg jag att det var som jag misstänkt. Det vi blev serverade i början är något de tog betalt för, brödet de tidigare glömt kom de i håg när det var dags att betala.
Jag vande mig aldrig vid pund, kunde inte bara se på formen på mynten eller färgen på sedlarna. Jag har mest använt kort under resan. I tillägg hade jag svenska pengar i plånboken, jag har ännu inte lärt mig hur de nya sedlarna ser ut. Jag kan i alla fall de norska sedlarna utan problem. Inte lätt att göra allt rätt, speciellt när kyparen står vid bordet och förväntar att jag snabbt ska ge honom rätt summa.
Jag ursäktade den extra tiden med att jag inte vant mig hur de svenska sedlarna ser ut. Han blev genast intresserad. Svenska pengar. Han ska till Sverige nästa år. Han kunde gärna ta emot svenska sedlar så han har inför resan. Han frågade om växlingskursen.
Det var en bra fråga. Jag har räknat med tolv, men hur blir det nu. Om han får hundra kronor av mig vad blir det i pund? Tolv pund? Eller ska jag dela med tolv? Tidspress. Han väntade på svar. Efter den service vi fått ville jag inte ge honom mer än nödvändigt. Jag kom fram till att jag inte skulle förlora på att säga att om han drar av tolv pund från räkningen kan han få hundra kronor. Han såg nöjd ut.
Jag insåg efteråt att det var en bra växlingskurs jag fick på den restaurangen, jag skulle önska jag växlat hela reskassan där.
Jag började också fundera på hur det blir med hundrakronorssedeln. Är den giltig när han kommer till Sverige nästa år?
