Dagen jag gick genom Røros innebar en del umbäranden. Hitta rätt på fjället är lätt, men det är betydligt svårare i en stad, specielt om det ligger nedlagda industriområden i vägen när man tar ut en kompasskurs till närmsta ledmarkering. Dagen påminde mig också om varför jag sällan går på leder i högsäsong.
Ett nedlagt industriområde låg i vägen när jag tog ut en kompasskurs.
När jag insett att det var för mycket snö i Dovre vände jag kursen 180 grader för att komma till Sverige. Bästa vägen var faktiskt rakt genom Røros, en liten stad med mycket turister som kommer för att uppleva gruvhistoria, äta lokal mat eller starta turer i skogarna och fjällområdena runtomkring.
Topografiska kartor i skala 1:100 000 är inte gjorda för att hitta fram i städer, det vet jag sedan innan. Jag gjorde ändå ett försök eftersom det var den enda karta jag hade. Tågstationen var lätt att hitta till, men hur man kom därifrån till leden österut var en annan sak. Jag började med att gå längs Kjerkgata som är Røros svar på Västerlånggatan i Gamla stan. När det började bli glest mellan turisterna insåg jag att det var bättre att ta en kompasskurs, det är nog första gången jag tagit kompasskurs genom en stad. Den ledde mig till ett nedlagt industriområde med gamla, slitna hus och stora slagghögar. Att se detta ger inte förtroende för dagens vindkraftbolag och gruvbolag som kommer och säger: ”Vi måste bara förstöra detta naturområde i några decennier, därefter ska allt bli som vanligt.” Här har slagghögarna legat i så lång tid att det blivit en turistatraktion. Typiskt Norge, de tänker att de har så mycket natur att ta av att det har inte någon betydelse om man förstör lite till, trots att 1/5 av Norges arter är på rödlistan och de flesta är negativt påverkade av att naturen försvinner. Detta hade kunnat bli ett fint naturområde längs forsen som fått ut många på tur i närområdet om man städat upp, planterat träd och ordnat med stigar. Man borde inte bara göra en tv-serie som heter Hellström rydder opp (Arga kocken på svenska), men också Haltbrekken rydder opp (Lars Haltbrekken är ledare för en miljöorganisation). 🙂
Till slut hittade jag en skylt som visade starten för stigen mot Rogen och Femundsmarka.
Jag skulle inte bli förvånad om Klima- og miljøminister Tine Sundtoft för upp detta på listan över kreativa sätt att förstöra naturen när norsk lag står i vägen. Att ändra bestämelserna i naturreservat så man får bygga stora kraftlinjer genom det är en annan höjdpunkt på den listan. Genomföra försök på vad som sker om man ändrar en lag istället för att ändra den, något som tar nästan ett helt år, är en annan höjdpunkt. Tänk så praktiskt. Ett företag är pliktigt att städa upp efter sig, men det kostar. Kostnader som går till att ge tillbaka ett naturmråde till friluftsfolk, djur och växter betyder mindre utdelning till aktieägarna, och det är inte bra. Företaget går till Sundtoft och säger att detta går inte. Sundtoft använder kulturminnelovens § 15 som säger att hennes departement kan freda ”byggverk og anlegg”, de överstyr naturmangfoldloven, forurensingsloven och grunnloven. Då kan företaget söka bidrag för att inte städa upp efter sig, bygga ett museum och ta betalt för att folk ska komma och titta. Det blir en vinn-vinn situation (företaget vinner på flera olika sätt, och det är det som räknas, i alla fall för de som räknas).
DNT markerade stigen från Røros till riksgränsen.
Till slut hittade jag i alla fall en skylt och ett välbekant rött ”T”, det skulle bli min vägledare genom skogar och fjäll på långa sträckor under denna turen. Dessvärre tog det inte lång tid innan jag påmindes om varför jag brukar gå på tur utanför leder i populära områden i högsäsong. Jag var hungrig efter att ha gått genom Røros och satte mig bredvid stigen vid den första bäcken för att äta. Då kom han, den första vandraren som skulle samma väg som mig. Stavgång och utrustning från Vaude avslöjade att han antagligen var tysk. Om jag varit i tvivel tidigare så bekräftades mina misstankar om att han inte var svensk eller norsk när vi kom på hälsningsavstånd. Han tittade bara rakt fram och ignorerade mig där jag satt vid stigen och åt. Med andra ord en person som inte lärt sig den öppna hälsningskulturen vi har upparbetat i Norden. Det är säkert en sådan där påträngande person som hade hälsat om vi varit grannar och mött varandra i hissen. Hur många gånger kommer vi gå förbi varandra när den andre tagit en paus och tänka ”Jaha, nu tar han en paus igen.” Hur många gånger kommer en av oss vara hack i häl på den andre och känna att man vill helst gå lite snabbare, men vill inte komma i kapp och få den andre bakom sig? Hur många gånger kommer han gå förbi mig när jag riggat fjärrkontrollen till kameran för att ta bilder till bloggen? Han kommer säkert tänka ”Dagens selfiegenerasjon, de ska alltid fotografera sig själva i alla möjliga situationer. Han har säkert en selfiestick i ryggsäcken också.” 🙂
Inom några få kilometer passerade vi varandra för tredje gången, denna gång hälsade han och vi började prata. Det visade sig att han var trevlig. Han var dessutom också väderflykting precis som mig som valt detta område istället för ett område längre västerut där det skulle bli betydligt sämre väder. Och ja, han var tysk. Det skulle bli näst sista gången vi passerade varandra. När jag passerade hans tält nästa morgon hade han en god orsak att ta en lång sovmorgon, och han kom aldrig i kapp mig igen. Mer om det i nästa inlägg.
Ljungpipare, en vanlig fågel på sommarfjället.
Utsikt från lägerplatsen.