Sommar och sol. Mjuka sandstränder och klart vatten. Under ytan lurar en fiende de som badar borde frukta.
Är det inte bara bra att det kommer nya arter från andra länder så det blir större biologisk mångfald? Det är något jag hört någon gång i bland. Att mångfalden kan bli mindre av att det kommer arter utan naturliga fiender, eller andra arter får nya fiender, är inte alltid lätt att förstå.
Stillahavsostron, eller japanska jätteostron, är en art som folk förstår att man helst inte vill ha hit. Skalet är så tjockt så våra djur som är vana vid blåmusslornas tunna skal inte klarar av att öppna dem. De kan därför breda ut sig på sand- och grusbottnar i stora antal. Platser där vi gärna badar. Här börjar problemet som man inte behöver vara biolog för att förstå.
De är vassa, inget du trampar på frivilligt om du är barfota.
Stillahavsostron har tjockt skakl och vassa kanter.
En del som testat säger det är som att trampa på krossat glas. Glas som bryts av i småbitar inne i foten.
Under en paddeltur i Telemarks skärgård i helgen fick jag chansen att se närmare på stillahavsostron när jag paddlade i ett grunt sund. Jag såg några genom det klara vattnet som jag lyckades få upp med paddeln.
Trots målande beskrivningar om krossat glas får man en annan förståelse av problemet när man håller ett stillahavsostron i handen. Det är inget du vill trampa på när du är barfota.
En del säger att vi borde äta upp dem så de blir färre. Jag slog en sten på den jag plockat upp. Ut kom en sörja. Jag ska vara väldigt hungrig för att se det som mat, men så är jag inte en finsmakare.
Mördarsniglar som äter upp allt i trädgårdslandet och minkar som tar fågelägg i all ära, den sanna sommarplågan på salta kuster framöver kanske håller till under ytan.
De är en plåga. Oavsett om de ligger på badstranden eller matbordet.
Har du kommentarer eller frågor? Skicka i så fall ett mail till post@staffansandberg.se.
Alla kampanjer på ett ställe