Vintern 2017. En val strandar vid den norska kusten. Man gör försök på att få ut den till havs, men den strandar om och om igen. Till slut avlivas den. I magsäcken hittar man något som ger folk en ny förståelse för ett miljöproblem.
Jag har tidigare skrivit flera inlägg om Norges insats inom miljö (10 saker Visit Norway inte berättar i reklamen och Norsk miljöpolitik, inget att skryta av). Efter att ha jobbat med naturförvaltning i Norge i flera år har jag ett och annat att påpeka på det området. Det är dock en sak som Norge i år blev duktiga på. I år har de gått man ur huse för att städa stränder och natur från skräp, framför allt plast.
Skräp som ligger ute i naturen är ett problem som är lätt att förstå. Om du gör en insats för att åtgärda problemet ser du synliga resultatet. Inte som när du minskar din klimatbelastning genom att ta cykeln istället för bilen. Du ser resultatet direkt och om du städar på en plats där du ofta färdas själv har du direkt nytta av det, inte en nytta som sprids över hela jorden.
Den här skon har legat här i många år.
Engagemanget har byggts upp snabbt. Miljødirektoratet (Naturvårdsverket) kom med flera rapporter för några år sedan om mikroplaster, små plastbitar från plastsaker som finfördelats efter att ha legat länge ute i naturen. På den tiden var det inte något stort tema. Rapporten kom fram till att den största utsläppskällan var slitage från bildäck. Ännu ett argument för att låta bilen stå.
Rapporten fick inte så stor uppmärksamhet bland befolkningen. En sak som gjorde att problemet uppmärksammades ordentligt var en val som strandade förra vintern. Att valar strandar och dessutom simmar tillbaka när de har hjälpts ut på djupare vatten är ovanligt. Forskarna undrade varför den betedde sig så konstigt och disikerade den. I magsäcken hittade de 30 plastpåsar och en hel del mindre plastbitar. Tarmen var blockerad och den led av näringsbrist.
Det är sällan ett miljöproblem blir så konkret som när den nyheten spreds. Du och jag är orsaken till att havet fylls av skräp när vi tappar eller slänger saker i naturen. Att skräpet ligger längs stränder ser inte så bra ut, men vad har det för någon betydelse för naturen? Valen gav oss svaret på den frågan. I tillägg till att mikroplaster som äts av plankton och kommer högre upp i näringskedjan binder miljögifter och andra miljöproblem vi inte ser så lätt.
Jag har gått längs en del skräpiga stränder. Den skräpigaste var på Lidö, ett naturreservat i Stockholms skärgård. Mossan på skräpet visade att det inte bara var vinterns oväder som spolat upp allt som låg där. Även om jag tog famnen full med plast och lämnade i Skärgårdsstiftelsens soptunnor lite längre bort såg man ingen skillnad efteråt.
Av någon anledning verkar det som att det är skyddade områden som är mest utsatt. När jag ser tillbaka på skräpigaste stränder som besökt är det följande områden som toppar listan: Lidö Naturreservat, Færder nasjonalpark vid Oslofjorden, Digerhuvud naturreservat på Fårö och Hovsfjæra fuglefredningsområde vid Trondheimsfjorden. Ett av de renaste områdena jag besökt är Jomfruland nasjonalpark i Telemark. Där ryktas det om väntelister för att få vara med på städdagarna.
Plasten i havet är inte ett omöjligt problem som kräver ny teknologi eller ny livsstil. Tänk om alla som färdades längs stränder skulle plocka upp en sak varje år. Då skulle man se en effekt på båtturer redan mot slutet av sommaren. I tillägg skulle färre valar stranda.
Har du kommentarer eller frågor? Skicka i så fall ett mail till post@staffansandberg.se.
Alla kampanjer på ett ställe