Många tyskar kommer till Norden för att vandra, men hur är det för en svensk att besöka den tyska naturen? Och hur hittar man övernattning om inte en turistförening gör en översikt över alla stugor längs en led?
Jag har ofta mött tyskar när jag gått på tur i Norden. Det har byggt upp en nyfikenhet om hur det tyska friluftslivet är. Jag passade på att stilla min nyfikenhet när jag härom veckan besökte min bror i Düsseldorf. Hur är det att gå på tur i ett land med mindre natur och ingen allemansrätt?
Det var en utmaning att hitta ett bra naturområde för vandringen, i alla fall om man skulle följa de tyska lagarna om fråga markägaren om tillåtelse om att att slå läger. Jag hittade en 150 kilometer lång vandringsled, på den sträckan fanns EN lägerplats. I övrigt var man tvungen att försöka pussla i hop övernattning på vandrarhem och hotell, informationen presenterades inte på ett översiktligt sätt. Till slut bestämde jag mig för basecamp på en campingplats och tog dagsturer i Eifel nationalpark.
Eifel nationalpark ligger drygt två timmars tågresa från Düsseldorf och är ett av de lite större naturområdena i den delen av Tyskland. Jag tänkte på min vandring på Sörmlandsleden förra året, den hade jag startat 15 minuter från T-centralen. Jag insåg tidigt under planeringen att jag skulle uppskatta svensk natur och allemansrätt mer efter resan.
Nationalparken består till stor del av bokskogar, en naturtyp jag inte besökt sedan jag var barn. Jag tänkte på en föreläsning om växters anpassning till extrema miljöer när jag gick mellan gamla bokar över mark som var täckt av bruna blad. Extrem miljö, det tänker man kanske är öknar och tundror, men föreläsaren hade sagt att även bokskog kan vara extrem, trots att vi upplever det som en behaglig temperatur och varken har för mycket eller lite nederbörd. Starkt solsken på våren innan bladen har spruckit ut gör livet svårt för växter som är anpassade till den täta skuggan under sommaren. Bokskogarna såg ut som man kan förvänta sig så här års: kala träd och marken är täckt av ett tjockt lager av löv och frökapslar.
Det är flera saker som bestämmer hur stora naturupplevelserna är under en tur, orördhet är en av dem. Det gick vägar rakt genom nationalparken. Nationalparken snirklade runt vattenkraftmagasin. Turister som rest dit, trots att det inte var högsäsong, blandades med lokalbefolkningen som hade nationalparken som sitt närmsta turområde. Eifel nationalpark får inte många poäng för orördhet, men det är alltid spännande att komma till nya naturtyper som man inte är van vid.
På många platser var bokskogarna öppna, men det fanns även betydligt yngre skogar där unga träd stod tätt.
Gammal, grov bok.
Granplanteringar hittade man även i nationalparken.
Vandring genom öppna skogar.
Det var för tidigt för de flesta vårblommor, men den här hade hunnit slå ut.
Rovfåglar var vanliga, men svåra att komma tillräckligt nära för att ta bra bilder. Den här flög över campingplatsen.
Bok var inte det enda ädellövträdet, det fanns också områden med ekskogar.
Ekskogarna var inte helt täckta av bruna löv på marken.
Jakttornen hade en annan arkitektur än vad jag sett i Sverige.
En sak som är tråkigt med att gå på tur i skogar är att man inte får utsikt när man kommer upp på toppar. För att tillgodose turister har de hållit träden borta vid den här utsiktsplatsen.
Vandringsled för blinda.