Madeira är känt för blomsterprakt och vandring. Blommor var det inte säsong för, men vandringsäsongen tar aldrig slut.
I Machico valde Marion att lämna oss. Paragliding stod på programmet för henne. För mig och Josh var det vandring. Det blev några dagar med vandring i torra skogar på sydsluttningarna. I de norra sluttningarna, som oftare täcks av moln, fick man jungelkänsla med ormbunkar höga som träd. Sahara kändes mer än några hundra sjömil bort.
Portugiser tycker om självhushållning. De står på klippor och ger sig ut i båtar med fiskespön. I lågvatten letar de bland stenar eller gräver i dyn efter blötdjur. Att ha en fin trädgård där man kan sitta och njuta är inget för portugiser, i alla fall inte de som bor på Madeira. De kan ha en balkong som pyntats, även om man aldrig ser dem sitta där. De sitter istället på små restauranger, caféer och barer som finns i alla bostadsområden. Trädgården fylls istället med fruktträd: Banan, papaya, avocado med mera.
Har man inte en trädgård har man en kolonilott i sluttningarna runt staden. Koloniområderna är en labyrint med fruktträd, grönsaksland, bostadshus och trappor. Och inte minst levador, Madeiras bevattningssystem som består av betongdiken med en stig vid sidan.
Detta var områden vi tog oss genom för att komma till och från våra turer. Det gav en exotisk känsla att gå i en trappa, så smal att armbågarna nästan skulle kunna nå bostadshusen på bägge sidor samtidigt. Därefter komma upp till en levada som man följde mellan bananträd på terrassodlingarna.
Torr skog i sydsluttningarn.
På väg nedför norra sluttningen.
Utsikt över norra kusten
Lita inte på alla räcken du hittar på Madeira.
En del stigar går längs höga stup.
Trädkronor
Koloniområde
En av många små levador.
En av få blommor vi sett.
Buske i de torra delarna.
Ett av de vanligaste träden.
Har du kommentarer eller frågor? Skicka i så fall ett mail till post@staffansandberg.se.
Alla kampanjer på ett ställe