Dålig sikt, först på grund av mörker och senare på grund av dimma, gjorde sista biten till Tyin svårnavigerad.
Dagen då jag skulle komma fram till Tyin vaknade jag tidigt. Det är inte så ovanligt, men nu valde jag att gå upp, även om jag skulle bli tvungen att gå någon timme med pannlampa.
Jag tittade ut. Det var några öppningar på himmlen som i stort sett var täckt av tunga moln. En av dem var framför fullmånen. Bra förhållanden för landskapsbilder. Jag skulle inte få fram vandringskängorna ur sovsäcken och ta mig ut innan månen försvann. Jag skyndade mig att plocka fram kamera och stativ. Jag hann ta några bilder genom tältöppningen innan månen försvann.
Det hade varit god sikt på marknivå när jag startade vandringen, om solen kommit upp. Molnen höll sig på högre höjd när jag i pannlampans sken gick mot Tyin, men de kom längre ned.
Leden gick bara åt rätt håll de första kilometrarna. Den hade vilket fall som helst varit svår att följa. En bra bit mellan markeringarna och snö på stigen gjorde att det var bäst att gå på de landmärken man kunde se. Det gick bra i början.
Efter att ha gått i dimman en stund kom jag till en sjö som inte borde vara så stor som den var. Det är lätt att förvillas av avstånd när det är dålig sikt, men jag klarade inte av att hitta den på kartan. Jag testade många olika teorier om var jag var och vad jag passerat, men ingen stämde. Det var inget problem, kompasskurs till sluttningen ned mot Tyin blev reservlösningen.
Om du tittar noga på bilden kan du både se min vandringsstav och tältets stormlinor. Jag låg kvar i sovsäcken när jag tog bilden.
Efter mörker. Innan dimma.