Det sägs att man ska lyssna på de som har erfarenhet, men innan man börjar lyssna måste man ta reda på om de har erfarenhet eller inte.
Morgonen efter att jag gått upp på Stor-Svukus topp vaknade jag av att det regnade krafitgt. Regnet måste ha runnit längs en gren på trädet jag slagit läger under och samlats i stora droppar som landade på tältet. Mellan ljudet av de små regndropparna var det stora droppar som föll på den hårt spända tältduken i snabb takt. Det var som en trumslagare som håller det samma slaget på bastrumman medans all annan musik varierar. Jag tänkte att även om det var vara hög tid att stå upp så skulle jag bli liggande en stund till, jag var alltför trött att starta dagen, specielt när det dessutom regnade. Det var länge sedan jag förskjutit dygnet i någon större utsträckning. Jag såg på klockan, den var inte ens fyra. Jag vände mig och försökte somna om. Det taktfasta dunkandet höll mig vaken länge.
Under dagen slutade det nästan regna, det blev bara de vanliga regnskurarna som kom och gick. Jag mötte två utlänningar som sa att det var omöjligt att gå över älven som låg någon kilometer bort. Jag såg på kartan och frågade om det var möjligt att gå över där älven delade sig och man fick två mindre älvar att ta sig över. De svarade att de undersökt den möjligheten, men också det var omöjligt. De hade bestämt sig för att lägga om turens sista dagar på grund av att älven inte gick att passera.
Jag tittade upp från kartan, från platsen där vi stod kunde vi se hela nederbördsfältet, det var inte stort. De regnskurar som vi haft den sista tiden borde inte ha gett alltför stora vattenmängder. Det har också varit kyligt väder, snösmältningen borde därför inte vara något problem. Jag sa att jag skulle gå och se själv och om de hade rätt var det vilket fall som helst inte värre än att jag fick gå lite längre. De hade kanske lyssnat för mycket på Mora Träsks tigerjakt, kan inte går över, kan inte gå runt.
Omöjligt att passera?
Jag gick en stund och funderade på vad som väntade mig. Jag såg framför mig vatten högt upp på låren och stort tryck på vattnet som skulle svepa undan mina fötter. Alla de tankarna försvann när jag kom fram, det var inte värre än att en person med höga kängor och vandringsstav lätt kunde kliva från sten till sten utan att få vatten i skorna. Jag beslöt mig för att fjällvettregeln ”Lyssna på erfarna fjällfolk” i fortsättningen ska få tillägget ”, inte på utomnordiska turister.”
På kvällen hittade jag en tältplats vid en bäck som delade sig i många grenar, underlaget var mjukt och jämnt. Den såg ut att vara perfekt, men när tältet var på plats och alla tältpinnar var nede i jorden, kom tvivlet krypande. Om det skulle komma kraftigt regn på natten var det risk för att en av bäckens många förgreningar skulle svämma över och börja rinna in i tältet. Skulle jag flytta tältplats? Denna var trots allt så bra. Jag valde bort harmetoden, att fly när en fara uppstår. Det blev istället bävermetoden. Att flytta två stenar var allt som skulle till för att minska vattenflödet i bäcken som tidigare utgjort en risk. Med dessa förbättringar krävdes det bombregn för att sovsäcken skulle bli våt under natten. Bombregn är en ny term som norska meteorologer har föreslått att införa när klimatförändringar gör att de termer man använde tidigare inte räcker till.
Estetiskt misslyckad, men funktionelt lyckad lagning av liggunderlaget.
När det var gjort tänkte jag att det skulle bli skönt att krypa ned i sovsäcken på det mjuka liggunderlaget, laga mat och lyssna på podradio. Podradion jag tänkte lyssna på handlade om en person som gått från Oslo till Afrika, det blir extra intrassant att lyssna på sådant när man är ute på långtur och planerar ännu längre turer. Allt jag hoppades på uppfylldes, bortsett från ett mjukt liggunderlag. Jag blev tvungen att ta fram reparationssatsen och ligga på marken i några timmar i väntan på att limmet skulle torka. Jag var glad att marken var jämn, mjuk och inte alltför kall.
Ni kanske undrar om podradion var inspirerande? Det verkar inte så lockande att gå till Afrika. Jag vandrar inte för att vandra, men för att få naturupplevelser. Jag håller mig nog hellre bland fjällens renar än i vägrenen.
Stor-Svuku
