En del helger är det bäst att bara ta saker som de kommer, även att bestämma när man ska tillbaka till jobbet.
Man brukar säga att om det är fel på kartan så är det fel på verkligheten. Det är trots allt vanligare att man orienterat fel än att kartan är fel. Trots det fick jag det inte att stämma, hur jag än vände och vred på verkligeheten i fredags då jag gick upp på Lifjell. Det krävdes alltför mycket fantasi för att se att det någon gång varit en stig som ledde upp till fjället där det skulle enligt kartan.
En en annan stig, någon kilometer bort, hade fått målarfärg på stenar och träd. Jag misstänkte att det gjort att användningen av den stig jag valt knappt användes. Till slut kom jag upp på fjället. Växlande molnighet skulle det bli enligt väderleksrapporten, jag hade hoppats på en bra solnedgång att fotografera. Molnen var så täta att det inte var något att hoppas på.
Det blev en kravlös helg. Jag väntade till söndagen med att bestämma mig för om jag skulle resa hem på söndagen eller ta ledigt på måndagen. Planen var dagsturer från en basecamp, hur långa eller vart var inte bestämt, även om jag hittat några toppar på kartan som jag gärna kunde tänka mig att bestiga.
”Bestiga” är kanske fel ord. ”Gå upp på” är en bättre benämning. Det fanns några stup, men alla toppar hade minst en svakt sluttande sida. Lägret låg dessutom på över 1000 meter över havet, det var inga imponerande höjdskillnader som skulle avverkas.
Annat blir det nästa helg, då ska jag bestiga Telemarks högsta topp. För att göra det mer extremt ska jag göra det på natten, dessutom i en grupp på flera tusen personer.
Eller så extremt är det inte. Orkar man inte är det bara att ta hissen.
Mer om det i nästa vecka.
I Norge behöver man inte vakta fåren, men kan släppa ut dem fritt på fjället. En del kommer aldrig tillbaka.
Myrull
Spegling
Har du kommentarer eller frågor? Skicka i så fall ett mail till post@staffansandberg.se.
Alla kampanjer på ett ställe