Förlorade rostiga ankare | StaffanSandberg.se

När ankaret släpps ned mot botten kan man aldrig vara helt säker på om det kommer upp igen. Eller hur svårt det ska vara att få upp det.

Jag kommer in i viken där jag tänkt ankra. Det är inte långt till platsen där det är tillräckligt grunt, men på grund av den svaga vinden skulle det ta nästan en halv timme. Jag tänker på att sätta på motorn, men väntar. En vindby kommer och tar mig i drygt en knop framåt.

Jag har knappt styrfart när jag kommer fram till det lilla område där det är lagom djupt att släppa ankaret och har god marginal till röret som är markerat på kartan. Jag kommer för nära land, men kan inte styra bort. Jag släpper huvudankaret. Reservankaret ros ut efteråt för att hindra mig från att gå på grund i lågvatten om vinden vänder.

Dagen efter ror jag i land. I det grunda vattnet ser jag en elkabel på botten som inte markerats på sjökortet.

Längs klippor i solnedgången-

”Inte igen”, tänker jag. Om ankaret fastnat i kabeln är det inte förstå gången det sker med kablar någon glömt att rita in på sjökorten. Det får bli ett problem till när jag ska vidare. Att ta upp ankarna bara för att se om de sitter fast ökar risken att fastna.

Ännu en dag senare blir det dags för avresa. Jag undrar om jag ska komma loss. Jag börjar med reservankaret. När ankarlinan sträcks känner jag att något sitter fast i den. Jag fortsätter å dra. Det som fastnat hasar längre ned på linan.

Till slut är båten över reservankaret. Jag drar rakt upp. Det är tungt. Men det kommer högre upp. Jag tar i allt jag kan och får upp det ytterligare någon meter.

Efter en hel del slit är det bara några få meter kvar. Jag orkar inte få upp det mer. ”Det finns folk som tror att segling inte är bra träning” tänker jag för tusende gången det senaste året.

Jag fäster ett rep i ankarlinan och tar en vinch för att få upp ankaret någon meter ytterligare. När ankaret kommer högre upp ser jag att ett annat, betydligt tyngre ankare, sitter fast i det jag ville få upp. Inte konstigt jag slet.

”Rostigt stockankare som är så här tungt behöver jag inte. Det kan inte tas ombord uten skador på gelcoaten.” tänker jag. ”Jag önskar det var ett rostfritt Rocna. 15 kg hade varit perfekt.”