Det sägs att kommer man bara till Tonstad går resten av Norge på langs turen lätt. Det är kanske inte helt sant, men vegetationen på första dagen av min tur var inte den mest lättframkomliga.
Solen sken och en svalkande vind blåste över klipporna när jag och Camilla började gå norrut. Det fanns en väg att följa, men vi ville hellre gå i terrängen, även om den inte var den bästa. Ibland gick vi över kala klippor, någon gång i tätt snår men alltför ofta bland höga tuvor. Tätt gräs gjorde att det svårt att se om man satte fötterna på toppen av tuvorna eller mellan. Eller kanske på kanten så foten åkte ned när man la sin vikt på den.
Jag lät det inte dämpa mitt goda humör och förväntningarna inför turen. Terrängen blir bättre senare, oklart hur mycket senare. Dessutom kommer många områden jag passerar ha stigar DNT markerar som jag kan följa. Det har nyligen varit planer om att markera en led från Lindesnes och norrut, men problem med att få tillåtelse från markägarna har stoppat planerna.
Camilla lämnade begav sig hem på eftermiddagen. Jag stod ensam kvar på en väg ute i skogen. Det var dags att hitta turens första lägerplats. En klippa över en sjö blir bra. Det ser ut att bli uppehållsväder, natten blir därför under stjärnhimlen. Om knotten håller sig borta.
Kartläsning i den kupperade terrängen.
Långt där borta ser man Lindesnes fyr. En del startar turen där, men det är inte sydligaste punkten, dessutom måste man betala för att komma helt fram till den.
Utsikt från lägerplatsen.