En del blir imponerade om man säger att man ska gå genom den skandinaviska fjällkedjan, men inte de som bor i närheten av Lindesnes, här är man så vana vid att folk som passerar är ute på långtur.
I dag var det återigen en dag med tung vegetation att ta sig genom. I dag var det inte övervuxna tuvor där man inte kunde se var man satte fötterna. Istället var buskarna och träden täta och svåra att ta sig förbi. Kullarna var dessutom branta, ofta lodräta. I brist på både machete och klätterugrustning gick jag därför på vägar under delar av dagen.
Att den svåra terrängen inte berodde på att jag råkat ta ett dåligt vägval fick jag bekräftat när jag följt en stig som för ovanlighetens skull var markerad på kartan. Jag kom ned till några hus där en man stod och såg mot mig när jag närmade mig.
”Er du på vei til Nord-Norge?” frågade han på sörlandsdialekt.
”Grense Jakobselv. Är det många som passerar här?”
”Noen kommer ned der” han pekade mot backen jag precis hade gått ned ”andre kommer ned der.” han pekade mot andra sidan av huset.
Här är de vana vid att folk går genom hela Norge, det är många som gör det varje år. De flesta startar eller slutar i Lindesnes, några få har som mål att gå längs hela gränsen och har Halden som sydligaste punkt.
Jag har funderat på om jag skulle möta flera på turen som går Norge på langs. Svaret kom i dag då jag såg en person med lika stor ryggsäck som mig. Han ska till nordligaste fastlandspunkten, hur lång tid det tar lämnar han öppet.
Läger i natt är vid en sjö. Dessvärre slutade det blåsa en stund efter jag ätit middag. Resten av kvällen blev i stort sett i det knottsäkra tältet.
