Vi väntade in i det sista med att bestämma oss för om vi skulle stanna i Frankrike. Kanske hade vi fortsatt om vi kännt till hur vågorna skulle byggas upp där vi tänkt ankra.
När vi passerat Englands södra udde började de prata franska på VHFen. Jag undrade om så pass många inte kunde engelska i franska farvatten så man skulle nå ut till fler om man skickade mayday och pan pan på franska. Det var i alla fall en segelbåt man inte kunde få hjälp av på det språket.
Vi tappade räkningen på hur många gånger vi sett delfiner innan vi såg land på andra sidan av engelska kanalen. Jag började undra om jag skulle sluta skriva ned i loggboken varje dag vi såg dem. Det kändes som att kolumnen för intressanta djurobservationer skulle få delfiner varje dag ett tag framöver.
Bra bilder av delfiner var det dåligt med. De var ofta på låmgt avstånd, kom i mörkret eller var bara vid båten korta stunder.
Om vi skulle stanna vid Ile de Odeussant bestämde vi oss för först när vi fått täckning så vi kunde ladda hem en väderleksrapport. Den visade en lång period med tillräckligt svaga vindar för att vi skulle kunna ta oss över utan stor risk, men inte alltför svag vind.
Max ville gärna sova en hel natt. Tom ville gärna utöka matförrådet. Jag hade inget emot att se ytterligare ett land på segelturen.
Kanske hade vi valt att fortsätta om vi kännt till hur vågorna skulle bli runt ön. De var höga och branta. Bra för surfing, även med en surfingbräda på sju ton. Långt ifrån de vågor på några få meter vi haft tidigare på dagen.
Tom undrade om han skulle stänga luckan.
”Gör det” borde jag ha svarat.
”Jag har aldrig haft vågor som brutit över aktern tidigare, de kommer nog inte bryta så det kommer in vatten.” Svarade jag. En minut senare skedde detta för första gången.
Det märktes att vi kommit till ett nytt land. Stenhusen såg annorlunda ut. Blont och rött hår hadde bytts mot brunt och svart. En man i 70-års åldern kom från affären på en gammal cykel från Peugeot. I trälådan på pakethållaren var en flaska vin och baugett.
Inte minst kunde man inte utgå ifrån att man kan kommunicera med folk. Det är något jag blivit bortskämd med hittills. I Norge förstår alla svenska. Inte heller på Färöarna var min svensk-norska blandning något problem. Alla pratade danska så det lät mer som norska. Engelska kan jag flytande, vilket alla kan i Storbritannien, även om en del helst pratar gaeliska eller walesiska.
Bebyggelse på franska landsbygden.
Utsikt mot havet vi ska ut på.
Handling på det franska sättet. Först går man till bageriet. Därefter till mataffären med brödet under armen.