Nattvakt är sällan det slit många som aldrig seglat tänker sig. Att ensam vara vaken mitt ute på havet kan ge stora upplevelser.
Delfiner präglade starten på seglingen över Biscaya. Vi hade ofta en flock inom synhåll. Delfiner är, precis som sälar, nyfikna. De vid Biscaya är det i alla fall. Ibland kunde man se hur de vände huvudet mot båten för att inspektera kölen när de simmade precis under ytan längs hela båtens längd.
Andra natten på Biscaya var det min tur att ha vakten till midnatt. Jag har aldrig sett Vintergatan så tydligt när vi långsamt gled genom det mörka vattnet. Bortsett från en fyr som fortfarande syntes på den franska kusten var våra egna lanternor de enda lamporna jag kunde se. Ljusförorening från städer var långt borta.
Månen kom fram och lyste upp havet, Vintergatans breda band försvann.
En flock delfiner gjorde mig sällskap. Länge simmade de nära båten, oftast vid fören. Sidolanternan färgade dem gröna när de var på styrbord sida, röda på babord sida. Trots den artificiella discobelysningen bidrog detta till en magisk stämning.
Båten gled mjukt och långsamt genom vattnet som knappt hade några vågor, även om det kändes som att vi hade bra fart efter lång tid med lite vind.
Det var ett ovanligt lugn över delfinerna. De simmade inte så snabbt som när man har högre fart. Mestadels simmade de långsamt i takt med båten. Ibland kunde det plötsligt bli fart på dem när de upptäckte en fisk så ett antal ljusa skepnader plötsligt bestämde sig för att simma till samma punkt.
Jag satt länge i fören och iakttog dem på nära håll. Hade Tumler haft lägre fribord hade jag kunnat sträcka ned handen och klappa dem. Ibland andades de ut så kraftigt så det skvätte på mig.
Jag undrade om jag var självisk om jag inte väckte Max, men tog en del av hans nattvakt
Har du kommentarer eller frågor? Skicka i så fall ett mail till post@staffansandberg.se.
Alla kampanjer på ett ställe