Skottland är inte som Sverige | StaffanSandberg.se

Skottlands västkust har en del öar, precis som Sveriges kust, men det är stora skillnader i hur man färdas här.

Skottland är inte som mina hemmavatten. Jag brukar tänka att om jag bara skulle färdas runt i svenska skärgårdar hade jag valt kajak istället för segelbåt. Många grund och båtar att hålla rätt på. Trängsel i naturhamnar om man inte ligger på svaj.

Med en kajak behöver man bara tänka på de grund man ser för blotta ögat. Man håller sig borta från andra båtar, som dessutom brukar väja eftersom de är betydligt snabbare. Man stannar på helt andra platser än vanliga båtar, det är därför ingen större trängsel.

Ska man ge sig långt bort blir det något annat. Det är inte lika lätt att ta sig till Skottland med en kajak som med en segelbåt. När man väl kommit hit är det helt andra förhållanden än vad jag är van vid från Stockholms skärgård.

Strömstarkt område. Svårt att se på bild, men kändes tydligt.

Antalet grund är begränsat, det är inget problem med navigering, även om man inte helt kan lägga undan det. Det är en del båtar här i högsäsong, men långt i från som en solig majhelg i Stockholms mellanskärgård. Marinor kan vara trånga, men gott om plats i ankringsvikar.

Nackdelen för kajakpaddlare är större här. Här hade jag hellre haft segelbåt än kajak.

Skottlands öar är klippiga. Kajakens långsamma tempo betyder långt mellan platserna där man kan ta sig i land. När man kommit till en strand ska kajaken med all utrustning bäras upp en bra bit för att inte driva bort när vattnet stiger. Med flera meter tidvatten kan det bli en bit.

Tidvattnet ställer dessutom till andra problem, strömmar. Paddlar man i tre knop kan en ström på någon knop vara ett effektivt hinder. Är strömmen åt fel hål kan man bli tvungen att vänta i sex timmar på att den vänder.

Ibland är strömmarna ännu kraftigare. För några dagar sedan kom jag till en plats där det såg mer ut som en flod än ett hav. Vattnet rörde sig med hög hastighet och serietidningarnas malströmmar som drar ned båtar kändes mindre fantasifulla än när jag seglat i mellan kobbar och skär i Sverige.

Dagen efter fick jag ett mail från en som bor längre norrut. Han undrade hur långt jag kommit. När jag svarade skrev han att han hoppats det gått bra i strömmarna, de kan vara farliga om det är en del vågor.

Dagen efter var det återigen dags att ge sig ut i strömmar. Jag skulle runt en udde, nästan motvind dessutom. Jag var lite osäker på om jag skulle hinna runt udden innan strömmen vände, men tänkte att jag kunde falla av och ta en omväg till Nordirland om jag inte hann.

Vinden mojnade, jag var inte i närheten att hinna. Det fick bli ankring en bit innan udden och ett nytt försök nästa dag. Hård motvind med så kraftig lutning att vågorna kunde skölja in i sittbrunnen både från läsidan och vindsidan gick bra med nästan två knop medström.