Ett vänligt möte, ätgilde och lugn start på en regnig dag.
På väg tillbaka till lägret från affären mötte jag en äldre kvinna. I handen hade hon en bukett med vit- och blåsippor. Hon sträckte fram den mot mig och sa att jag kunde få ta med den hem. Jag svarade att den nog inte skulle hålla sig fin till jag kom hem. Jag har hört någon säga att hem är där man hänger hatten, men jag har ännu inte nörjat se den plats där jag för tillfället rullar ut liggunderlaget som hem.
Tillbaka i lägret åt jag en stor måltid, jag måste bli av med en hel del mat innan jag fortsätter. Mätt och belåten rullade jag i skymningen från resterna av elden till liggunderlaget.
När jag vaknade i morse låg jag länge och drog mig. I dag är det vilodag utan någon stress eller press. När hungern fick övertag över latheten började jag göra mig i ordning för att lämna sovsäcken. Åskan mullrade långt borta. Det skulle nog bli en stund till den kom, men det fick ändå bli frukost i sängen.
När packningen hade minskat med en liter youghurt och tillbehör var det dags för nästa rätt, stekt ägg. Nu började jag bli mer mogen för att gå upp, åskan hade inte kommit närmare. En liten lägereld tändes, bara tillräckligt stor för att steka två ägg.
Granveden knastrade, äggvitorna blev mindre genomskinliga och dagen mörknade. De första regndropparna kom när jag nästan ätit färdigt. Jag sänkte tarpen så regnet inte skulle blåsa in och la mig i sovsäcken igen.
Jag läste att skogsturer fick betyget ”bäst i test” när olika typer av fysisk aktivitet testades för äldre. Orsaken var att det ger bra balansträning. Efter två veckor på tur kan jag konstatera att jag inte sett någrsa underverk. Jongleringen var inget problem, men att skynda sig upp på den våta stocken innan bilden togs och hålla balansen var svårare