Det var en stor övergång att komma till områden som dominerades av skogsindustrin efter att ha gått några dagar i områden som hade få andra spår av mäniskor än efter friluftsliv. Till slut var den en fågel som räddade naturupplevelsen.
På förmiddagen den dagen då jag planerade att komma till Funäsdalen var det ovanligt tjocka moln. Tidigare dagar har det i stort sett varit uppehåll med några skurar, denna förmiddagen blev det i stort sett regn med lite uppehåll. När jag packat i hop lägret och drog åt ryggsäckens midjerem insåg jag att den var så hårt åtdragen som den kan vara, jag måste ha gått ned i vikt. Vid första rasten tog jag fram handlingslistan och letade upp raden där jag skrivit ”Chips”, jag satte en tvåa bakom.
Jag hade ambitioner om att slå läger en bit innan Funäsdalen, gå dit och handla och gå tillbaka till lägret. Jag hade gjort en mycket grov uträkning på avståndet från lägerplatsen till Funäsdalen genom att räkna rutor på kartan, men när jag närmade mig lägerplatsen mätte jag nogrannare. Det visade det sig vara längre än jag trott, det var inte värt slitet att gå så långt och komma tillbaka sent för att få god mat samma kväll. Jag hade vilket fall som helst mat får någon dag ytterligare, jag skulle inte svälta.
Eftersom jag inte hade med mig ett ordentligt teleobjektiv fick jag nöja mig med med suddiga bilder av storlommen på långt avstånd.
När jag närmade mig slutningen som ledde upp til sjön där jag tänkt slå läger bredde stora kalhyggen ut sig, vildmarkskänslan försvann snabbt. När jag använder samma lägerplats i två nätter på rad uppskattar jag att ha fina omgivelser runt lägret, inte bo på ett kalhygge. När jag kom upp till sjön såg jag att bland kalhyggen och contorta plantager fanns en del fin gammal skog kvar. Regnet som tagit ett uppehåll satte ny fart när jag fått upp tältet, en bra eftermiddag för att ligga i tältet och lyssna på podradio. Genom hörlurarna trängde ropet från en storlom. Jag har inte hört den så många gånger i vildmarken, men det är ändå ett ljud jag förknippar med orörda naturområden. Det blev därför en bra vildmarkskänsla från lägerplatsen, men för att behålla den var jag tvungen att titta åt rätt håll när jag hämtade vatten.
När jag kom in i Sverige bytte ledmarkeringarna både färg och form.
Vildmarkskänsla?