Handlingen i Grövelsjön bjöd inte bara på god mat, jag mötte också personer som var ute på betydligt längre vandring än vad jag var. Det är alltid kul att möta likasinnade.
Jag slog läger vid Grövelsjön, någon kilometer från Grövelsjöns fjällstation. Det var många fiskare längs stränderna och i båtar ute på vattnet som hoppades på att få fiskelycka. När jag gick till fjällstationen passerade jag ett vindskydd där några fiskare hade tänt en grill för att laga lunch. Det luktade kol och tändvätska när jag gick förbi, det påminde mig om att det är säsong för helt andra kulinariska läckerheter än torrmat.
I Grövelsjön skulle jag mest handla stora, tunga matvaror, lätta saker som jag inte visste om jag skulle få tag på i en liten affär hade jag redan tillräckligt av sedan Funäsdalen. Det kan kanske verka konstigt att inte utgå ifrån att man får tag på turmat på en fjällstation, men jag har dålig erfarenhet av att utgå ifrån att jag till exempel får tag på torrmjölk i små affärer i fjällen som specialiserat sig på att sälja mat till personer som går på tur. Återigen fick jag en ekochock när jag kom in i en svensk affär. Tänk att några få hyllor med mat på en fjällstation såg ut att ha större sortiment av ekologisk mat än alla (fyra) mataffärer i kommunen jag bor i. Norge ligger verkligen efter på detta område, men så har Norge en mat och landbruksminister som tänker mer på att öka köttproduktionen och hugga mer skog i orörda områden än miljö. En minister som har egna teorier om vad som orsakar en global uppvärmning som hon får allt svårare att hitta stöd för bland klimatforskare. Eller var utbudet av ekologisk mat i Grövelsjön ett bevis på att STF inte bara pratar om att de ska ha en hög miljöprofil, men faktiskt gör något? Det är inte första gången jag förvånas över miljöinsatsen som STF gör. För många år sedan när jag för första gången bodde på en fjällstation blev jag förvånad över att de hade källsortering, det var inte vanligt på den tiden. I skolan hade vi bara några år tidigare slutat att slänga papper bland äppelskrutt och bananskal.
Efter handlingen var det dags att ladda telefonen och skriva vykort. Jag hittade en samling med fåtöljer och en ledig kontakt. Det satt redan en person där med en dator. Hans brunbrända ansikte pryddes av ett skägg som inte såg ut att ha trimmats på ett tag. Håret på huvudet såg ut att ha rakats ned ordentligt, för att sedan växa ut. Kläderna bestod av slitna turkläder och Crocs, inte de mer civiliserade turkläderna de flesta gästerna på stationen går runt med. En beskrivning som också passade in på mig, bortsett från skorna. Innan jag hann sätta mig ned började han frågade mig om frontfickorna som jag har på axelremmarna på ryggsäcken. Vi började prata, det visade sig att också han var på en långtur, något vi senare skulle komma överens om defineras som minst två veckor. Han var på väg från Smygehuk till Treriksröset. Medans min mobil och MP3-spelare laddades blev det mycket prat om långa turer och vandring generelt. Han hade bland annat många bra historier om hur han fått tag på ström på vägen. Sensmoralen var att längs vandringsleder längre söderut är det många kontakter om man bara ser sig omkring.
Uppfräschning inför närkontakt med folk.
Efter middagen höll han föredrag om turens första halva. Jag som inte hade några speciella planer för kvällen kom tillbaka till fjällstationen, ännu mer ström i batterierna inför sista veckan. Då möte jag också Bernhard som går Stockholm- Treroiksröset, med en busstur mellan Storlien och Hemavan i brist på tid. Efteråt satt vi och pratade om vägval på vägen mot Treriksröset, långturer och bloggar. Även om jag ofta planerar turer för att ha fjället för mig själv så uppskatar jag alla möten med de personerna jag möter på vägen, specielt med dem som går eller har gått långt. Samtalet blir ofta annorlunda och känslan av samhörighet blir större. Vi kunde konstatera att det verkar som att det är inne att gå på långtur. Allt fler ger sig ut och går genom Sverige eller andra långa turer. När jag gick hem till basecamp på kvällen började jag undra om det verkligen stämmer, kanske är det bara att vi upptäcker dem i dag då alla har en blogg. Jag har hört en del säga ”Det är så typiskt att folk ska blogga när de är på långtur, tror de att de är något? Alla turer har redan genomförts. De är uppmärksamhetssjuka.” Jag ser det annorlunda. När någon ger sig ut på en resa vill vänner och familj höra hur det går, oavsett om man gör något ovanligt, vandrar eller reser runt som backpacker. När jag åkte skidor mellan Grövelsjön och Treriksröset för flera år sedan hade jag ännu inte hört ordet ”blogg”. Iphone hade inte lanserats, med min telefon kunde jag ringa, skicka sms och spela minröjare. Min dator vägde ett antal kilo. 3G var minst sagt dåligt utbygd i fjällen. Wifi var ännu inte en självklarhet på övernattningsplatser, även på stora hotell. Det blev några telefonsamtal, ett antal sms och några vykort. I dag är möjligheterna helt andra. Man kan visserligen skicka mail till de man känner och berätta om turen, men den som startar en blogg upptäcker att många fler än de man först trodde skulla följa bloggen blir intresserade. Mats, han som går från Smygehuk, berättade att i hans släkt är det stort intresse för bloggen, hur det går för honom är det stora samtalsämnet när släktingarna möts. Det är lättare för avlägsna släktingar och vänner som man sällan pratar med att gå in på en blogg än att be om att få mail med turrapporter.
Föredrag från långtur.
Grövelsjön
Kvällens medlemmar i Grövelsjöns långvandrarklubb: Jag, Bernhard och Mats.
På väg tillbaka till lägret efter föredraget.
Natt vid Grövelsjön.