Drygt två mils vandring. Tio timmar dagsljus per dag i sex dagar. Det ger 400 meter i timmen. Skulle jag klara det?
Jag startade marschen norrut med gott mod. 400 meter i timmen hoppades jag klara med hjälp av snöskorna jag byggt.
Snöskorna visade sig mest vara i vägen. Snön var för lös efter all ny snö som kommit de sista dygnen, de var inte tillräckligt stora för att jag skulle kunna lägga vikt på en av dem åt gången. Snön nådde mig ändå till midjan. Dessutom lossnade bindningarna efter en stund.
Ett bättre sätt att ta sig fram var att ligga på dem och vandringsstaven, då sjönk jag inte ned för mycket. Så kunde jag flytta en sak i taget och ta mig fram.
Så höll jag på. Bortsett från där det var för brant, då var det bättre att med snö till bröstet gräva sig fram.
Efter en timme tog jag en paus. Jag såg tillbakamot Olavsbu. Jag hade inte kommit långt, kanske 250 meter. 6 dagar × 10 timmar dagsljus × 0,25 km/h = 15 km. Jag saknade många kilometer för att ringa och säga att jag var försenad innan fjällräddningen skulle kallas in. Dessutom kunde jag inte räkna med att hålla ett så högt tempo hela dagen, jag var redan sliten. Kartan avslöjade att det inte skulle vara så många barblåsta kullar framöver där jag kunde gå.
Vad skulle jag göra? Fortsätta och hoppas på att det blev bättre? Det skulle trots allt vara några sjöar jag kunde följa, där brukar det vara lättare att gå.
Just då kändes det som ett bättre alternativ var att bara ge upp och vänta på att det skulle komma en helikopter efter att fristen gått ut. Det var ingen lockande tanke. Hämtad av fjällräddningen på grund av att jag glömde att läsa väderleksrapporten när jag hade täckning. Oroliga anhöriga. Det måste undvikas, även om det kändes omöjligt att hinna få täckning innan tiden gick ut.
Jag bestämde mig för att gå tillbaka samma väg jag kommit. Tio kilometer till täckning på sex dagar. Under två kilometer per dag. Det kanske jag skulle klara.
Det positiva med att vara bloggare är att det är när allt är tungt som man får de bästa historierna att berätta. Dessvärre skulle jag inte ha överskottsenergi till att fotografera framöver.