Bra snöskor kan vara skillnad mellan om man nästan kan gå i normalt tempo eller knappt kan ta sig fram. När jag var i Olavsbu tänkte jag mycket på hur jag skulle kunna improvisera ett par när jag gjort misstaget att inte ta med det.
Jag sov två nätter i Olavsbu på grund av att turen dit blev mer ansträngande än jag beräknat. Första nätterna i en säng sedan mitten av augusti, det kändes ovant att bo inne.
Det fortsatte snöa under vilodagen i stugan. Vinden tilltog. Det blåste inte för mycket för att gå vidare, men det hade mest känts som ett slit. En snödriva täckte en tredjedel av ett fönster i köket när jag vaknade. På kvällen kunde jag inte se ut.
Dagen ägnades åt att tänka på hur turen skulle se ut framöver. Knäna kändes en gång ibland. Skulle en hel veckas vila i Lom vara tillräckligt? Borde jag tagit en lång paus från turen? Det borde gå bättre i skidsäsongen, det kändes som att den var nära när jag tittade ut.
Den kunde också vara långt borta. Det kan komma plussgrader och skidföret kan försvinna till januari. Då vill man inte dra på en pulka.
Jag bestämde mig för andra gången att drömmen om att vara på tur i ett helt år fick vara, det viktigaste är trots allt att vara mycket på tur. Kändes tungt att ta det beslutet, men det var lättare när jag redan tagit det beslutet en gång tidigare på turen.
Jag ägnade också dagen åt att fundera på hur jag skulle kunna ta mig ut ur Jotunheimen. Snöskor var inte med, på grund av knäna ville jag spara den vikten så länge som möjligt. Jag hade en deadline. Hjälp skulle tillkallas om jag inte skulle höra av mig den närmsta veckan. Var det möjligt att gå drygt 20 kilometer till dess?
Det fanns många gamla vedsäckar jag kunde använda till snöskor, men ingen ram att spänna ut dem med.
Vid vedförrådet fanns två brädor som var ungefär lika långa. Det såg ut som att de bara väntade på att bli till ved. Det fick bli snöskor. Jag gjorde bindningar av remmar jag hade med och snören från vedsäckarna.
Jag testade dem runt stugan. Det verkade som att de skulle fungera.