Norr om Mörkö var det som omväxling ovanligt många bäckar med rent vatten. Det blev en dag med tankar på om jag verkligen skulle gå ända till Björkhagen.
Efter att jag tagit färjan över Skanssundet blev det bättre tillgång på vatten. Flera bäckar som bara rann genom skogen hade klart och fint vatten. Samtidigt visade det sig i dag, precis som tidigare att bäckar som borde vara pålitliga var uttorkade. Till och med bäckar som rinner från myrar och sjöar som lagrar vattnet i torrtider var torra, om inte helt torra så var vattnet ofta helt stilla.
Detta blev återigen en dag då jag gick längre än planerat. Det blir ofta så när man varit länge på tur. Att man gått med pauser, i över nio timmar märks inte i benen. Snart skulle jag komma tillbaka till den delen av leden jag gått på tidigare. Jag har helt sedan jag passerade korsningen för över en månad sedan funderat på om jag verkligen ska gå ända till Björkhagen, blir det inte alltför mycket transportsträcka när jag gått den sträckan tidigare? Det går bussar i närheten som jag kan ta istället för att gå några dagar extra. Samtidigt är det något speciellt att starta och sluta på samma ställe. Det blir också en bra avslutning av turen att gå där jag gått tidigare när det ännu var tidig vår. När jag nu närmade mig det som kunde vara mitt mål efter att ha vandrat alla huvudetapper kände jag helt klart att jag ville vara på tur en stund till. Det är alltför härligt att vara ute i naturen.
När det var dags att slå läger hittade jag en bäck som hade vatten trots att den inte har en myr eller sjö som ger vatten i torktider. Liggunderlaget rullades ut i blåbärsriset som nästan förlorat sin röda färg. Ljudmiljön domineras inte längre av fåglarna sång, men av personbilar, glassbilar, motorcyklar och tåg.
Det är ett antal stängsel man ska passera längs Sörmlandsleden.
Strandäng med maskrosor.
