En del etapper på Sörmlandsleden har god tillgång till rent vatten. Jordbruksområdena vid Mörkö hör inte till dem. Där kan man gå en hel dag utan att komma till en enda ren vattenkälla, i alla fall i perioder med torka.
Efter Tullgarn kom återigen en dag med dålig vattentillgång, både i källor och bäckar. Det var inget problem, jag börjar bli rutinerad och anpassar mängden vatten jag bär med mig. Planen var att hämta vatten i en bäck några kilometer innan Skanssundet och slå upp läger i närheten. Den bäcken bestod, som jag misstänkt, bara av lera. Reservplanen var att hämta vatten i en kran som skulle finnas vid färjan och därefter slå läger längst ut på en halvö. Kranen hittade jag inte. Halvön bestod helt och hållet av campingplats. Tältning förbjudet, om man inte betalar.
Det blev istället färja över sundet och läger någon kilometer bort. Det gjorde att jag kom längre än planerat. Kanske lika bra. Jag hade de senaste dagarna känt att det var fint att vara på tur och glad att turen ännu inte är över, men att det är en transportetapp upp till Björkhagen. På många turer är sista delen av turen mest att man ska komma fram till slutmålet. Hur länge det är beror på hur lång turen är och vad som finns på etappen. På en dagstur kan det vara över parkeringsplatsen till bilen, är man ute länge kan det vara i en hel vecka eller mer.
Ett tecken på att jag närmade mig målet, busshållplatserna tillhör SL.
Vipa
Denna ö är som hämtad från en barnbok, men det är inte en bra ö att ha stuga på om man har barn. I alla fall om de tycker om att spela fotboll.
Rapsfälten hade börjat blomma.
Färjan över Skanssundet.
Det är många fästningar vid kusten längs Sörmlandsleden. De äldsta är från bronsåldern, de nyaste från andra världskriget.
Ormbunke.
Liljekonvalj
Gräs