I dag missade jag en naturupplevelse, men fick en jag inte räknat med skulle komma nu.
När jag vaknade hörde jag ljudet från flera orrlekar. Jag låg kvar en stund och tänkte på om jag skulle gå upp för att leta efter en av dem. De var trots allt långt bort och orrlekar hör man på lång avstånd, det kunde därför bli långt att gå utan att det blir så mycket mer upplevelser än ljudet på lång avstånd.
Till slut fick möjligheten för naturupplevelser övertaget, jag gick upp och gick mot tupparnas kluckande. Efter att ha gått en stund genom snår och över myrar stannade jag till och lyssnade. Kunde jag höra någon skillnad i hur långt bort de var? Jag kom fram till att svaret var nej. Jag tänkte på en tur för några år sedan då jag hörde en orrlek från en riktning där det inte var en enda myr på flera kilometer. Med den snåriga skog jag hade runt mig kunde det ta lång tid att komma fram. Jag vände och gick tillbaka till lägret.
När jag packat ihop lägret och gått några timmar mötte jag en annan vandrare som var på övernattningstur. Han hade hälften så mycket packning med sig som jag hade. Han undrade om jag flyttat ut i skogen. Man kan kanske säga att jag har det, en lång stund framöver kommer jag vara mer på tur än i hus. Jag kommer oftare bo på adressen Skogsstigen än Stadsgatan.
Lindallé
Jag gick vidare och tänkte på min packning. Den känns inte besvärvärande tung, men jag hade inte haft något mot en lättare säck.
Skulle jag lämna fotoutrustning, dator och solceller hemma hade jag kunnat ta med mat för mer än dagar ytterligare, utan att ryggsäcken skulle bli tyngre. Problemet är att jag blev fotointresserad när jag köpte min första digitalkamera, därefter var jag fast. Att jag skulle lämna kamera hemma när jag ska ut på tur är som om en jägare sparar vikt genom att lämna geväret hemma när han går på jakt.
Jag skriver kanske för mycket om min tunga säck här på bloggen, men dess storlek är något folk jag möter ofts kommenterar. Det blir kanske bättre när jag får min nya sovsäck, den borde spara en del volym.
En kort stund efter att jag mötte den andra vandraren kom jag till en plats som jag sett fram emot att komma till, men inte vetat var längs leden det är: ekskogen på Ånhammarnäset. Det är länets störsts ekskog med många stora ekar. Det är specielt att tänka på att det var på vikingatiden en del av träden vecklade ut sina blad mot solen för första gången. Inte konstigt att Tolkiens enter har en annan syn på tid än en hobbit.
Sörmlandsledens längsta spång.
Ekskogen på Ånhammarnäset.
Grov bark.
Ibland känner man sig liten, både i storlek och ålder.
Vitsippor i ekskogen.
