«Lägg ut!» ropade Einar när han skyndade tillbaka till mörkret på akterdäck. När det friskar i på natten är det inte bara vindens vinande som kan hålla en seglare vaken. Även tanken på en vinkel som utgör skillnaden mellan om man har en båt eller ett vrak kan förstöra nattsömnen.
Marinan i Stornoway ligger längst in i en vik, vid lågvatten är det inte mycket svängrum bland flytbryggor och rostiga fiskebåtar. Vattnet är brunt på grund av att en älv med humusrikt vatten från öns stora myrområden mynnar ut vid änden av viken. Sälar som hoppas på att få fisk från fiskebåtarna simmar runt i det grumliga vattnet som har ett ett tunt oljelager på ytan.
Vi stannade i Stornoway i två nätter, det gav möjligheter till en dagstur längs stranden. Anne lämnade oss och reste hem. Kvar var bara jag och Einar. Det blir tomt med bara två ombord. Nu börjar det kännas som att vi är på hemvägen, som att vi BARA ska segla båten hem. Stornoway blev en vändpunkt, nu sk vi inte längre bort. Men först blir det segling både runt Orkneyöarna och Shettlandsöarna, sista veckorna ombord på Draumen ska inte bara bli en transportsträcka.
Hamnen i Stornoway.
Efter Stornoway hade vi en lång etapp österut. Svaga vindar gjorde att motorn stod för en del av framdriften delar av dagen. Under inseglingen till ankarviken såg vi delfiner på långt avstånd som hoppade högt upp över vattenyten. Ankaret släpptes ned när det börjat mörkna. Vi hittade en plats där vi låg ganska oskyddat, men med de svaga vindar som väntade borde det gå bra. Kedjan släpptes ut och vi backade för att se så ankaret satt.
Vinden tilltog mitt i natten. Jag tittade ut. Vågorna hade börjat byggas upp, en del hade vita gäss. Skulle jag väcka Einar för att vara säker på att han också kände till väderändringen? Ett pip från elektroniken vid navigationsbordet avslöjade att han redan var vaken. Vindens sus och vågorna som slog mot skrovet hade dränkt hans fotsteg över durken från förpiken.
Jag låg kvar i sängen i akterhytten, om något behövde göras skulle han säga till. Motorn startades, det fick bli signalen om att han behövde hjälp. Jag skyndade mig att sätta på mig kläderna och gick ut. En titt på vindmätaren avslöjade att det nästan var liten kuling. Vi la ut ytterligare några tiotals meter kedja för att vara tryggare.
En lång kedja ger en spetsigare vinkeln mellan botten och kedjan, det gör att ankaret dras mer längs botten än lyfts upp. Kedjan vi matade ut under natten vägde runt 40 kg, det är en ökad vikt som ska lyftas upp genom vattnet när det kommer ryck, därmed blir belastningen på ankaret utjämnat över längre tid.
Att dragga är en av de faror seglare fruktar mest, kanske mer än oväder. Längden på kedjan i förhållande till djup, vilken typ av ankare som är bäst och hur tungt det ska vara är bland de mest diskuterade frågorna på seglarforum.
En bit bort skymtade vi svarta moln i mörkret, kanske var det turbulensen runt den regnskuren som skapat de plötsliga vindarna. Vi väntade en stund, såg på land för att att se om vi draggade. Hade vi inte flyttat oss i förhållande till för några minuter sedan? Kanske. Bästa att vänta lite till.
Vi låg stilla, vinden började dö ut. Vi kunde tryggt lägga oss igen.
Återigen besök av delfiner.
Öar i fjärran.
Stilla väder.
Stup ned mot havet.
Bergsformationer.