En dröm som inte kan läggas undan

När en sång med ett budskap fastnar i huvudet innan man vet vad den handlar om, är det då ett tecken från ovan? Eller kanske snarare djupet?

Kort tid efter att jag flyttade till Telemark för att fylla på reskassan var jag på öppningen av en ny nationalpark vid kusten. Vi hörde att de gjorde genrep av en sång när vi gick genom skogen mot stranden där ceremonin skulle vara. När skogen öppnade sig och havet bredde ut sig framför oss klämde sångerskan i lite extra i en sång som fastnade i huvudet. Det var något specielt med den utan att jag kunde peka på vad.

Det var ”How far I’ll go”. Jag hittade låten på Spotify efteråt och lyssnade en del på den, trots att jag upptäckte efter ett tag att den var från Disneyfilmen Vaiana.

The line where the sky meets the sea. It calls me

Jag tänkte inte så mycket på texten, det gör jag sällan när jag lyssnar på musik. Plötsligt en dag var det en rad jag snappade upp som handlade om att längta ut till havs. Jag lyssnade på den på nytt och hittade texten. Jag insåg att låten handlade om en längtan jag haft ut till friheten och äventyret till havs. En längtan som inte kunnat läggas undan, trots att jag försökt. Om man fortsätter med ett liv ”on the hard” kommer man aldrig bli helt nöjd.

Jag har ibland tänkt på om det verkligen är bättre att ge sig ut på långsegling än att sitta på ett kontor. Det kan låta konstigt, men jag arbetar trots allt för att bevara natur och våra möjligheter att gå på tur. Sången påminde mig om att kontoret kan ge ett bra liv, men om jag aldrig söker äventyr på havet kommer något för all framtid saknas.