Vilken karta stämmer? | StaffanSandberg.se

Hade jag varit för optimistisk när jag bestämde färdväg? Eller var jag för pessimistisk när jag tvivlade på den?

”Jag borde ha vetat bättre. Jag borde inte varit så optimistisk.” Så tänkte jag när jag gick genom skogen. Runt stigen var det ibland tätt snår. På andra platser låg nedfallna träd som plockepinn.

Jag hade egentligen haft en annan färdplan, men den ändrades när jag steg av tåget. Det skulle finnas en stig som gav en betydligt kortare väg enligt kartan som hade satts upp vid stationen. Den skulle inte leda helt fram, men till en plats där det enligt min karta skulle gå en stig vidare.

Skulle jag inte behöva gå genom svårgenomtränglig skog skulle det behöva vara en stig överallt där minst en karta sa att det var en stig. Sådan optimism lönar sig sällan. Borde jag varit pessismistik och tänkt att det var tvärtom? Bara stigar där bägge kartorna visade att det var stigar fanns på rikigtigt.

Höstfärgerna har kommit. I alla fall på en del växter.

Jag gick vidare. Kom till en plats som skapt en del funderingar. Hoppbacka skulle det vara enligt kartan, men ingen bilväg fram. Vad är det för en hoppbacke?

Det visade sig vara världens längsta hoppbacke. Den var det i alla fall den byggdes på 30-talet. 80 meter ska de ha hoppat som längst. En ställning för att ge en jämn och fin lutning fanns inte. På den tiden röjde man bara skogen i en brant backe och byggde en hopp i botten.

Optimismen segrade. Jag kom fram till en sjö vid toppen av Narefjell där jag tänkt slå läger, enbart efter att ha gått på väl tilltrampade stigar. Jag samlade in ved och tände en eld. Brännaren låg hemma. En bra väderleksrapport sa att det inte borde vara något problem att göra en eld.

Sätta upp tarpen brydde jag mig inte om, trots att det var en och annan regnby vid horisonten. Liggunderlaget rullades ut under stjärnhimmlen. Ibland blinkade det till av en blixt långt borta.