En del dagar tar man beslut som förstör mer natur än andra. Dagen i dag hoppas jag det tar lång tid att slå.

I dag blev det känt att två norska elbolag och ett schweiziskt investmentbolag ska bygga det som en del påstår är Europas största vindkraftverk. Det kan diskuteras om det verkligen kan klassas som ETT vindkraftverk när det är utspritt på flera olika fjäll längs kusten. Däremot råder det liten tvivel om att det är sällan man tar ETT beslut som förstör så mycket natur. Jag känner inte till något beslut i Norge som förstör så mycket natur utan större ingrepp som detta. Känner du till något? Skriv i så fall en kommentar.

I Norge har man statistik över områden som inte har större ingrepp i närheten. Bara detta beslut gör att det försvinner lika mycket natur som har minst 1 km från större ingrepp som i de berörda fylkena i perioden 2008 till 2012. Många av naturområdena är viktiga för både friluftsliv och biologisk mångfald.

Diskussionerna om vindkraftverken har varit i gång länge. Detta var den första stora saken jag jobbade med när jag började i Forum for Natur og Friluftsliv för över sex år sedan. De fick först tillstånd från Norges Vassdrags og Energidirektorat. Beslutet klagades in till Olje- og Energidepartementet, där de fick ja. Det blev mycket politisk prestige i saken. Att bygga förnybar energi är Norges stora åtgärd för att minska global uppvärmning, dessutom är det ”tävling” med Sverige på grund av gemensamma subventioner till vindkraft. Stor ökning i produktionen och alltför får som vill ha elen gjorde att prognoserna för elpriser var allt annat är positiva för elbolag. I somras sa Statkraft att de inte ansåg att deras kraftverk var lönsamma, det gjorde att alla projekt lades ned. Det finns inte tillräckligt med kraftlinjer i området, och ska det vara lönsamt att lägga pengar på kraftlinjer (som i sig är ett stort ingrepp) måste man bygga många av kraftverken som fått tillstånd. Efter att ha räknat på utgifter och inkomster på nytt, och dessutom fått in utländska investerare, beslöt man sig nu för att bygga kraftverken.

Hur mycket natur kan man förstöra, men ändå kunna säga att man skapar gröna arbetsplatser, grön energi och grön näringsutveckling? Någon gräns borde finnas.

Att de beslutat sig för att bygga kraftverk visste inte redaktören i Fosna-Folket, lokaltidningen i området där de flesta kraftverken ska byggas, när det blev bestämt vilka debattartiklar de skulle trycka i dag. Det blev ändå passande att en av dem som trycktes i dag hade jag skrivit för att sätta perspektiv på hur friluftslivet behandlas:

Ingen natur, intet friluftsliv

Naturvern- og friluftsorganisasjoner blir iblant beskyldt for at vi vil ha naturen for oss selv, men er vi som liker naturen virkelig mer egoistiske enn andre?

Se for deg en verden der man svært sjelden bygger nye fotballbaner. Tenk deg også at de fotballbaner som vi har i dag forsvinner en etter en, både store arenaer for toppklubber og de små løkkene bak huset, der barn samles etter skolen. Hadde folk ment at det var rart om fotballklubber hadde engasjert seg for å bevare sine anlegg? Da hadde fotballklubbene forsvart sine baner med nebb og klør. Dersom en bane hadde blitt fjernet, ville de bedt om å få bygd en annen bane som erstatning, selv om det blitt litt dyrere for tiltakshaveren. De hadde gjort det fordi de visste at det som en gang går tapt kommer ikke tilbake. Naturen er friluftslivets arena. Friluftsliv uten natur er som en fotball uten fotballbane, som skihopping uten bakker, som hockey uten is.

Politikere bruker mye tid i festtaler på å snakke om at det er viktig å ivareta naturen, både nær der folk bor og villmarken. Til tross for mange flotte ord oppgir flere i dag enn tidligere at de ikke har god tilgang til friluftsområder nær der de bor. Til tross for alle festtaler har det i Norge de siste 15 årene forsvunnet inngrepsfri natur som tilsvarer et areal som er større enn Oppdal kommune, og tempoet øker. Hvor mange idrettsorganisasjoner aksepterer at det blir for få gode anlegg for sine idrettsutøvere?

Naturvern- og friluftsorganisasjoner aksepterer svært mange inngrep – men det synes ikke i media når det skjer. Vi går ikke til media og viser vår støtte til et inngrep, bare fordi vi ikke er imot det. For å fortsette med lignelsen med fotball: Forventer vi at de som er trenere på sin fritid skal bruke sin tid til å vise støtte til kraftlinjer, boligområder og andre inngrep som i liten grad ødelegger klubbens fotballbaner? Vi forventer oss at de skal bruke sin tid på å trene barn. På samme måte burde vi forvente at turledere arrangerer turer, ikke bruker sin tid på å gi sin støtte til enkelte naturødeleggelser bare fordi de er mindre omfattende enn andre naturødeleggelser.

Inngrep kommer snikende. Man snakker om en bit-for-bit-nedbygging, men mange store saker de siste årene innen blant annet produksjon og transport av strøm gjør at man også burde begynne å snakke om jafs-for-jafs-nedbygning. I henhold til naturmangfoldloven skal man vurdere samlet belastning når man gir tillatelse til å ødelegge naturmangfold. Det gjøres i for liten grad, og det inkluderer ikke friluftsliv. Hvor mange kommunestyrer har sagt nei til nye inngrep fordi nabokommunene har ødelagt mye natur, eller at deres egen kommune har ødelagt mye de siste tiårene?

Lønnsomheten av økosystemtjenester, som rekreasjon, rensing av vann og økoturisme er ofte stor, men vanskelige å sette tall på. Utbyttet av å ødelegge natur er det lettere å sette et tall på – det er en tydelig pris på råvarene man tar ut og arbeidsplassene som skapes. Nesten som om naturen er en valuta som man kan gå i banken og veksle mot norske kroner. Banken tømmes for natur, men noen går ut med lommene fulle av penger. Vi andre sitter igjen med ødelagt natur, en konkurs bank, som ikke lenger leverer økosystemtjenester.

I samfunnsdebatten virker det iblant som om naturen ikke brukes av noen, som om bruk der man ikke har bygget noe ikke teller. At flere tusen personer går på tur hver uke i et område, virker ikke så viktig i forhold til at et privat selskap skal få lov å gi avkastning til sine eiere. Skal folk fortsette å gå på tur og holde seg friske, må de fortsatt ha en attraktiv natur. Det burde være like selvfølgelig som at om barn skal spille fotball, så må de få beholde sin balløkke i skolegården. Forskjellen er kanskje at balløkken har noen betalt for, mens naturen har vi fått gratis. Eller har vi lånt naturen av våre barn? At våre kommende generasjoner ikke kan gå til et inkassoselskap dersom vi ikke betaler tilbake, er noe vi utnytter i altfor stor grad.