Alla vindskydd längs Sörmlandsleden har inte god tillgång till rent vatten. Med en helt öppen vägg händer det dessutom att de inte ger så bra skydd mot vinden.
Ett vindskydd med söderläge och sandstrand vid Björnsjön efter en lagom lång dagsetapp lockade i går. Solen sken när jag närmade mig, jag tänkte att det nog skulle bli ett bad när jag kom fram, även om jag badade i går. Sandstrand verkade lockande, även om det låg en liten hög med hagel från gårdagen i skuggan av en gran en liten bit från vindskyddet.
Jag kom fram, platsen verkade bra med fina omgivningar. Det fanns till och med våffeljärn. Problemet var att kalla, sydliga vindar blåste rakt mot vindskyddet, det fanns ingen skyddad plats. I tillägg var jag sedan innan osäker på vattentillgången. Det är en del jordbruk uppströms, jag ville därför inte dricka vattnet i sjön. Några bäckar låg lite längre bort längs leden, men var det vatten i dem?
Jag beslöt mig för att låta ödet bestämma om jag skulle övernatta där eller inte. Fanns det dricksvatten i bäckarna skulle jag fylla vattensäcken och gå tillbaka till vindskyddet. Var det inte dricksvatten skulle jag gå vidare. Det visade sig vara lera.
Jag gick vidare. Några kilometer längre bort var det en scoutstuga med en brunn som vandrare kan använda. Jag fyllde vattensäcken och gick upp på en kulle där skogen var öppen för att slå läger.
Tunt jordtäcke gör ofta att skogen är gles på toppen av kullar.