Att gå på tur är i ett år är en dröm jag haft länge, men jag gör det inte till vilket pris som helst. Det är inte värt att offra allt för drömmen.
Fredag 13 augusti 2016. Jag vaknar och har bara en dag kvar med förberedelser innan jag ska leva ut min dröm om att gå på tur i ett helt år.
Jag borde sprudla av glädje.
Men det gör jag inte.
Jag vaknar upp med en konstig känsla i foten. Det är bara en vag känsla. Jag hade inte brytt mig om det var en vanlig morgon.
Dessvärre är sista morgonen innan en tur på ett helt år långt i från en vanlig morgon.
Jag går igenom all utrustning. Något som kan lämnas hemma för att lätta packningen? Köpa lättare utrustning? Kamerautrustningen? Det är inte värt att ge sig ut på tur utan den? Sommarsovsäck istället för min varmare? Jag har mött tillräckligt med vandrare som klagat att de frusit på nätterna, även om det varit sommar.
Allt är noga genomtänkt.
Ger man sig ut på kortare turer på några få veckor eller lever ett helt vanligt liv behöver man inte inte tänka på småsaker, saker som är så vaga att man knappt kan ge en bra beskrivning. Det gör inte ont, bara som om någon håller ett finger mot jndersidan av foten.
Jag går upp och tar Google till hjälp för att ställa en diagnos, det har jag varierad erfarenhet av, men något måste jag göra innan jag får tag på en kiropraktor. Hälsporre stämmer väl överens med symptomen. Det är ett vanligt problem och många saker man kan göra för att lindra dem. Viktigast är vila. Inte lätt när man ska på långtur.
Dagen går med varierande optimism. Äntligen tid för att en expert ska kunna se på foten.
Det visar sig vara en låsning i foten. Kiropraktorn knäcker och jag kan betydligt lugnare starta turen.
25 september 2016. Jag vaknar upp med samma känsla i foten som för över en månad sedan. Nu lite tydligare. Jag tänker först inte på det, men när jag förbereder mig för att gå vidare kommer oron mer och mer. Klarar jag verkligen etappen över Hardangervidda?
Jag kommer alltid klara av att ta mig vidare, men går det för länge riskerar det att utvecklas till en meniskskada. Sker det kan jag just nu vara ute på min sista långvandring. Ett år på tur är en dröm jag haft länge, men det är inte värt att offra andra turer för det.
Vad ska jag göra? Det är många dagars vandring till Geilo, långt från vägar där jag kan avbryta. Vända och resa långt till behandling känner jag inte för.
Turen blir istället i lugnt tempo norrut till Sysendalen. Därifrån kan jag ta buss till kiropraktorn i Geilo och sedan resa tillbaka för att fortsätta turen.
Om det inte blir för dåligt till dess.