Att inte kan uppfylla en mångårig dröm kan vara tungt, men det hjälper att inte vara ensam.
Efter att ha gått genom snön slog jag läger i skogen vid Gjendebu. När tältet slagits upp började jag samla ved till lägerelden. Jag såg in i flammorna som värmde kastrullen och tänkte på knät. Borde jag avbryta?
Jag tänkte på andra som gett upp försök att genomföra sina drömturer.
Randi Skaug skulle paddla Nordnorges kust. Hon kom halvvägs och insåg att hon inte förberett sig tillräckligt. Hon fortsatte året efter.
Christoffer Clausen tänkte bo ute i naturen i ett år och bara leva på det naturen gav. Efteråt erkände han att han inte klarat av det.
Tonje Blomseth har avbrutit två turer i Alaska, på under ett år.
Göran Kropp skulle klättra upp på Mount Everest utan hjälp utifrån. Efter två toppförsök insåg han att han var tvungen att äta mat andra burit till baslägret, annars hade han ingen chans på tredje försöket.
Göran Kropp och Ola Skinnarmo skulle bli de första svenskarna som åkte skidor till Nordpolen utan hjälp utifrån. Kropp förfrös en tumme när han sköt en isbjörn. Han avbröt. Ola Skinnarmo behövde hjälp utifrån för att få en ny satellittelefon, företaget som ägde satelliterna till den gamla hade gått i konkurs. Ingen telefon, ingen skjuts från polen.
Samtidigt skulle tre andra svenskar, Henrik Rünell, Per Nordström och Magnus Persson bli först till Nordpolen utan hjälp utifrån. Nordström vände efter någon dag på grund av köldskador.
Det kändes plötsligt som att det är vanligt att avbryta sina långtursplaner. Turen jag är på kan inte jämföras med Mount Everest eller Nordpolen, men det är nog många andra som planerar att vara ute några månader eller ett år som måste avbryta. Vi hör inte om dem, det inte är tillräckligt extremt för att skapa stora överskrifter.
Eller kan det jämföras? Med pronation kanske detta är för mig som Mount Everest var för Kropp.
Kanske är min tur lite extrem ändå. Jag kom bara på två personer på rak arm som ger sig ut på vandring och skidtur ensamma i ett helt år: Jag och Lars Monsen.
Det påminde mig om Lars Monsen. Han klarade av att gå Norge på langs på ett år tillsammans med Trond Strømdahl för många år sedan. Gick sedan genom hela Alaska. Marit Holm hoppade över en etapp på de n turen. Så kom Canada på tvers. Till fots, i kanot och med hundspann genom hela Canada.
Vänta lite.
Han skrev i sin bok om Norge på langs att hans kropp var utsliten efter turen. Läkaren sa att det var sista långturen för hans del.
Och jag har hört någonstans att han klarade Canada på tvers tack vare smärtstillande mediciner. Samma källa ska ha sagt att Monsens kropp nu är så utsliten att han inte klarar långturer till fots. Därför ägnar han sig nu åt aktiviteter där andra får anstränga sig mer: hundspannstävlingar.
Hörde jag det från en säker källa? Det hade inte någon betydelse. Jag insåg att jag tänkte att en kropp som slits ut under en tur är ett större misslyckande än att ta två månaders uppehåll.
Den insikten gjorde att jag bestämde mig för att ta en paus.