På vägen tillbaka till Fondsbu dominerades tankarna av om det var rätt att avbryta. Ett lugnande telefonsamtal gjorde att jag fortsatte, men att inte se väderleksrapporten först var ett stort misstag.
När jag bestämt mig för att ta en paus från turen tog jag en vilodag. Jag skulle vila inför vandringen tillbaka, lätta ryggsäckens vikt genom att äta upp mer mat och dra ut på turen. Dagen efter gick jag i långsamt tempo tillbaka till Fondsbu. Det gick lättare genom snöfälten än två dagar tidigare, nu hade jag spår att följa.
Knäna kändes nästan helt bra, aldrig någon smärta, även om jag trampade fel i snön. Bara en vag känsla en gång i bland. Var det rätt beslut att avbryta? Jag började tvivla. Var det verkligen så illa?
När jag kom till Fondsbu valde jag att inte ringa en taxi. Det blev istället ett samtal med Michael som är kiroprakror i Sirdal. Han hade behandlat mig tidigare och sagt att det bara var att ringa om jag hade frågor.
Jag hade inget större hopp, men gjorde ett försök. Till min glädje blev det lugnande besked, jag hade blandat i hop två symptom. Vad skulle jag göra? Jag satt en stund i skydd från vind och snö under taket vid ett förråd vid vägen. Jag mätte avstånd på kartorna över Jotunheimen.
Jag tänkte mycket fram och tillbaka. Paus eller några lugna dagars vandring upp till Lom där jag kunde ta en hel veckas vila eller mer?
Till slut valde jag att fortsätta.
När jag stängt av telefonen kom jag på att jag borde ladda hem en ny väderleksrapport. Det fick vara. Jag skulle bara gå någon kilometer, det borde vara täckning vid lägerplatsen.
Det var ett stort misstag att tänka så. Kanske det största misstag jag gjort i samband med friluftsliv.
Täckningen försvann snabbare än jag trott. Om jag vetat vilket väder det skulle bli hade jag inte fortsatt.