Jag får i bland frågan om jag är rädd för andra personer när jag går på tur ensam. Jag borde kanske vara det efter ett möte under en lunch.Dagen efter jag handlat i Trosa kom jag till Tullgarn slott. Jag satte mig på en klippa med fin utsikt över den grunda viken för att äta lunch. Solen sken på den klarblå himmelen och en skön, svalkande vind som hållit mig sval under vandringen blåste i svaga byar. Efter några varma dagar väntade lägre temperaturer som är bättre för vandring.
Två kvinnor kom gåendes när jag precis börjat äta. De slog sig också ned för att ta lunch och bjöd på varm choklad och vattenmelon. Även om man handlat nyligen är det sådant som värmer hjärtat, och magen, hos en långvandrare.
När jag gick förbi alla djupa gruvhål i närheten av Järna, en del 100 meter djupa, tänkte jag att om jag en gång i framtiden skriver en deckare ska minst ett lik gömmas på botten av dessa gruvor. Att det är ett bra ställa att gömma ett lik, inte bara av dramaturgiska skäl, har fler tänkt på. Kvinnorna jag hade sällskap av berättade att de hittat något som flöt i en av de vattenfyllda gruvorna som kan ha varit en varg, alternativt älghund. De var duktiga på att berätta historier, inte minst när de hjälptes åt och diskuterade vad man gör om man hittar något grått och hårigt som någon kanske försökt dumpa i en djup, vattenfylld gruva. Och vad gör man om man är vittne till något som kan ha varit pågående dumpning av människolik ute i skogen?
Det var bäst att passa sig för dem så de inte vill hämnas. Om en av dem kommer på besök en mörk natt, beväpnad med yxa, klädd i stövlar och rosa pyjamas är jag inte den första hon besöker på det sättet. Tanken på hur det kan ha sett ut fick mig att le länge efteråt när jag gick vidare.
Masugn
Utsikt vid Tullgarnviken.
Tullgarnviken
Kulturlandskap längs Sörmlandsleden.
Tullgarn slott
Ekhage
Slånbuske i full blom.
Ihålig jätte.
Rester från fjolårets vegetation.