Sörmlandsleden skulle inte vara som Napoleons Waterloo. Jag som tänkt att det var som seven summits Kilimanjanro.
I Trosa handlade jag lunch och gick ned till hamnen för att äta och ladda batterier. Dessvärre ville inte telefonen ladda längre. Några gånger sista tiden har jag tyckt det tagit lång tid att ladda med solcellerna, men nu laddade den inte alls. Antagligen har det blivit glapp så den bara laddar i bland.
Överföring av bilder till datorn gick inte. Telefonen var trasig. Jag hade våteksem av svettiga sockor, något jag aldrig haft tidigare på fötterna. Jag hade ont i foten, den onödiga omvägen till Vagnhärad gjorde inte saken bättre, varken för foten eller humöret. Jag tror det var något mer som jag glömt vid det här laget. Jag började undra om inte Sörmlandsleden skulle knäcka mig. Detta som skulle vara ”a walk in the park”. Och hur ska nästa tur gå när jag har så stora problem nu?
Jag har aldrig haft en så hopplös känsla när jag varit på tur tidigare, men så har jag inte heller haft så många motgångar samtidigt. Isolerat var det inget någon alltför stor sak, men när man la ihop dem blev summan stor.
Till slut var det nog. Jag hörde en röst i mitt inre som sa: ”Vad kan du göra åt det?” Det var min bror som pratade till mig, trots att jag stängt av telefonen för att spara på de sista 40 procenten av batteriet till något viktigt. Han är coach, utbildad på att få folk att förstå vart de vill i livet (Björkhagen), vilka problem som står i vägen för att nå dit (se över) och hur problemen ska lösas eller inse att det inte var ett problem ändå. Det är lätt att man blir sittande för länge och tycker att allt är tungt, utan att se lösningar.
Överföringen av bilder hade jag redan en lösning på, vänta med att lägga ut blogginlägg. Våteksemet ska nog lösas genom att byta sockor oftare och låta dem torka på ryggsäcken, på nästa tur blir det en extra uppsättning sockor. Lugnare dagar skulle få läka foten.
Telefon klarade man sig utan förr i tiden. Varför skulle det vara så svårt för mig att klara mig den sista veckan? Jag hade redan sagt i till mina föräldrar att de inte skulle förvänta sig att höra något från mig på en vecka. Vädret blir som det blir, oavsett om jag ser väderleksrapporten. Det svåraste tyckte jag skulle bli anteckningar av olika slag, inte minst att skriva blogginlägg så jag inte kommer fram och ska minnas en vecka tillbaka i tid. Jag funderade på att köpa en ny telefon, nästa tur tror jag vilket fall som helst att det blir två telefoner istället för en telefon och en MP3 spelare. Jag bestämde mig för att det fick bli ett anteckningsblock i stället.
Med ny energi skrev jag handlingslista. Med en sak kvar att skiva tog stiften slut i pennan. Jag hade inte brytt mig om att se hur mycket det var kvar innan turen eftersom det bara var handlingslistor jag skulle skriva för hand, i övrigt skriver jag på dator och telefon. Nu fick det vara. I fortsättningen fick det bli att använda MP3 spelaren som diktafon när datorn fått slut på batteri.
Jag gick tillbaka till affären och handlade till nästa etapp. Lägerplats hittade jag på stranden en liten bit utanför Trosa. Tunga känslor kom över mig igen när jag låg och försökte somna i min sovsäck jag dragit ned dragkedjan på eftersom den var alltför varm i de ljumna kvällen. Jag såg hur en vindby yrde upp vågor på vattnet och hörde hur träden rörde sig i den kraftiga vinden. Sovsäckens överdel veks undan samtidigt som den friska vinden träffade mitt ansikte. Det är trots allt härligt att vara på tur. Från och med nu ska jag vara positiv och se lösningar. I alla fall till nästa gång problemen hopar upp sig.