Smärta i knäna, vänta på hjälp?

Jag hade vädret på min sida de sista dagarna på turen innan min paus, men det uppstod nya problem med knäna.

Morgonen efter att jag lämnat Olavsbu kunde jag konstatera att det nog inte skulle bli mer än två fingrar med små blåsor. Ännu en god nyhet var att det blivit kallare, därmed inte lika blött. Det hade sedan länge slutat snöa, vinden hade gjort att snön var ännu mer kompakt. Det var lättare att ta sig fram och återigen kunde jag njuta av att vara på tur.

Jag slog läger tidigt för att undvika att temperaturen ännu en gång skulle sjunka snabbt och riskera att kyla ned fingertopparna mer än nödvändigt. Tidigt läger visade sig vara en onödig försiktighet. Under kvällen steg temperaturen kraftigt. Minusgrader blev till plus. Det var varmt och behagligt både i och utanför tältet.

Nästa morgon undrade jag återigen om jag skulle bli tvungen att ligga och vänta på en räddningsinsats. Jag hade dagen innan slagit ett knä i en sten som var täckt av snö när jag gick med snö en bit upp på låren. Det hade inte gjort så ont dagen innan, men efter att ha legat stilla en natt kunde jag knappt röra knät. Det var bara någon kilometer till täckning, men smärtan jag kände bara jag vände på mig gjorde att jag undrade om jag skulle behöva ligga kvar och vänta på hjälp. Jag hoppades det skulle bli bättre när jag kom i gång.

Benens små rörelser när jag gjorde i ordning frukosten var tillräckligt för att jag nästan skulle bli helt bra. När jag kom ut ur tältet visade det sig att värmen jag fått kvällen innan fortsatt och gett stor effekt. Runt mig hade många stenar smält fram. Tältet hade isolerat snön under, det var tur, annars hade jag vaknat med en sten i ryggen.

Snön hade sjunkit i hop så mycket att det var lätt att gå på många snöfält, vandringen till Fondsbu gick därför lätt. Det gjorde också de sista två milen på den vinterstängda vägen till fylkesvägen där jag tog bussen mot Oslo och sedan vidare till Stockholm.