Tvekampen mellan vädergudarna fortsatte, nu med betydligt mer varierande resultat.
Det regnade kraftigt natt till onsdagen i förra veckan. Jag slapp gräva diken den här gången, vattnet sjönk snabbt ned i den grovkornig marken.
Min senaste väderleksrapport sa att regnets skulle ha samma intensitet i två dygn. Jag hoppades det inte stämde, men att det regnat av sig under natten.
Jag fick nästan mina förhoppningar infriade, nästa dag gav lätt regn som avlöstes i solsken och klar himmel. Jag var tvungen att njuta när jag kunde, för innan regnkläder hann tas av kom en ny regnby. Så höll det på hela dagen.
Foten då? Hur gick det med den de första dagarna? Kändes nästan inget. Det var lockande att hålla sig till ursprungsplanen och gå Hardangervidda på diagonalen.
Lindringen kunde bero på de smärtstillande salvan jag haft på för att minska risken för inflamation som tar lång tid att läka. Jag var tveksam till att använda den eftersom kroppen inte längre skulle säga ifrån i god tid om det blev värre, men att vänta länge på att en inflamation skulle läka var inte heller så lockande.
Ett av många rösen som markerar leden.
DNT har markerat stigar i nästan alla områden där jag kommer gå i höst.
Det är ofta spännande att komma fram till en bro och se om den har tagits bort för säsongen.
Ripa
Tältet fungerade som fotogömsle.