Jag är inte där mina skor stor, men där mina drömmar är. Snart är det på samma ställe.
För de flesta passar ett helt vanligt liv. De går till jobbet varje morgon. Tar ut de semesterveckor de ska ta ut. Tar upp huslån. Sparar en del pengar, men inte för mycket så samhället stannar. Skaffar barn. Klagar över att vardagen är stressig och att det är för mycket att göra.
Många gör det ”förnuftiga”. Förnuftig i dessa sammanhang är det som gör att man tjänar mest pengar: Går ut gymnasiet, börjar studera (eventuelt efter att ha jobbat en period och rest runt som backpacker så man kommer fram till vad man vill bli när man blir stor), tar upp studielån och börjar med ett ”ordentligt” jobb. Andra gör det förnuftiga, men tänker att det borde finnas andra möjligheter. När de hör talas om de som använder flera år för att gå genom Canada, bo på en strand i Australien för att surfa eller seglar jorden runt tänker de att det borde jag också göra. När väckarklockkan ringer på morgonen tänker de att det finns ett bättre liv än detta. De flesta låter det vara en vag dröm som aldrig får ett konkret innehåll. De tänker att det gör andra, men inte jag, precis som att andra, men inte jag råkar ut för alvarliga olyckor. Eller så tänker de att livet är långt, det kan jag göra senare. Så vaknar de upp en dag och inser att det är för sent. De kanske vaknar av ett barn som skriker i spjälsängen bredvid dubbelsängen i villan. En segelbåt som ligger ankrad i en lagun med palmer på stränderna är bokstavligt talat långt borta när de går upp för att trösta. Eller så vaknar de upp i en sjukhussäng och inser att drömmen kommer fortsätta att bara vara en dröm resten av livet.
Så finns det dem som faktiskt gör något med sina drömmar. De som läser om personer som säger upp sig från sina jobb för att ge sig ut på långa spännande resor. De tänker ”Det låter härligt, vad hindrar mig från att göra samma sak?” Så kommer de fram till att det finns inget hinder, vill man så kan man.
Jag har hela livet hört till de som velat göra något med drömmarna, men alltid haft något som stoppat mig. När jag var tonåring var jag för ung. Senare tog livets stig mig på en omväg via långa universitetsstudier (det betyder studielån) och senare arbete i ett samarbetsnätverk för miljö- och friluftsorganisasjoner (ett jobb som är meningsfullt om man är intresserad i miljö och friluftsliv), också personliga orsaker har stoppat mig. Nu har jag bestämt mig, nästa år slutar jag det vanliga livet på obestämd tid. Nästa sommar ska jag ge mig ut på tur i ett helt år. Jag ska starta längst söderut i den skandinaviska fjällkedjan, turen går sedan genom finaste turområdena som Skanderna har att bjuda på. Därefter får jag se vad jag gör. Kanske börjar förberedelserna direkt inför en ny lång tur, eller jag kanske köper en segelbåt och besöker de bästa turområden världen har att bjuda på. Eller kommer jag längta tillbaka till en stabil och trygg tilvaro med ett helt vanligt jobb? Följ med på min blogg för att bli med på en resa som alltför få ger sig ut på.