En sen kväll då man ligger och ser upp mot stjärnhimlen tänker man annorlunda än vad man brukar.
I går kväll slog jag läger på toppen av en kulle. Jag har med mig en vattensäck, tanken med den var att jag skulle kunna ta med mig vatten på sträckor med dålig vattentillgång. Jag har nu några gånger använt den för att kunna slå läger i öppnare och torrare skogar än där det rinner bäckar, det kommer den nog användas till många gånger framöver.
På toppen av kullen där jag slog läger i går var det bart berg utan träd. Från sovsäcken hade jag fri sikt upp mot stjärnorna, det är så de flesta nätter borde tillbringas.
När man ser upp mot stjärnorna en sen kväll får man andra perspektiv på en del frågor. Tänk om några konstanter i alla dessa formler fysikerna räknar på hade varit lite annorlunda, då hade inte livet kunnat uppstå. Universumet hade bara bestått av tomrum, stjärnor och planeter. Ingen som kunnat tänka att det är otroligt att allt stämmer för att livet skulle uppstå. Ingen hade kunnat uppleva det som ändå fanns.
Är universum oändligt? Hur kan något vara oändligt, någonstans måste allt ta slut. Vad finns i så fall bortom rymden?
Det är en scen ur boken ”Beach” som jag alltid tänker på stjärnklara nätter som denna, trots att det var många år sedan jag läste den. Huvudpersonen och en tjej som han förälskat sig i sitter på en strand och ser upp mot stjärnorna. Han säger att om universumet är oändligt måste det finnas en planet där ute någonstans som är helt identisk med jorden, hur osannolikt det än är.
Det betyder att samtidigt som det utspelade sig på jorden satt två personer som var identiska med de två i boken på en strand på en planet långt borta. De satte sig tätare ihop och kysste varandra. De på den andra planeten alltså, inte de på jorden, men han som är på jorden önskade att det skulle ske.
Hur osannolikt det än kan verka ligger en person som är identisk med mig i en sovsäck på toppan av en klippa och ser upp mot stjärnorna. På den andra planeten är alla problem jag skrev om i förra inlägget lösta.