Jag har aldrig tänkt så myckdt på vindar som den sista tiden. Det är inte så konstigt eftersom de styr allt för en seglare.
Är man på segeltur och är fast bestämd på att färdas på det miljövänliga sättet är man överlämnad till naturen när dagarna ska planeras. Det är man alltid när man håller på med friluftsliv, men vid segling bestämmer vindarna allt.
I en kajak kommer man i stort sett alltid frammåt. Det går inte snabbt, men man kommer fram. I går kom jag inte fram. Jag gav mig i väg på eftermiddagen och tänkte att det kanske skulle bli lite mer vind senare. Efter några få sjömil i allt svagare vindar bestämde jag mig för att ge upp. Jag slog på motorn och satte kursen mot närmsta vik.
Blåser det är det inga problem att snabbt avverka sjömil efter sjömil i ett tempo som gör att tidsberäkningar jag vant mig vid från sittbrunnen i en kajak inte duger. Andra dagar är som i går.
Man kommer inte långt när det ser ut så här.
Många tycker inte om motvind och planerar seglingen för att slippa kryssa. Det tar tid att kryssa. Det känns borkastat att segla fram och tillbaka, även om jag har tid. Då väntar jag hellre någon dag och hittar på något annat i väntan på bättre vindar. Kanske måste man skjuta på ett möte eller mötas en annan plats.
Är det ett problem att behöva anpassa sig efter vindarna och se på väderleksrapporten innan man kan bestämma att träffa någon? Jag upplever det som rofyllt. Än så länge. Man tar dagen som den kommer. Det ger ett helt annat lugn än i en stad då man klagar på att bussen var några minuter försenad.
Nu ska jag ta upp ankaret och hissa seglen, om dimman lättar. Jag ska fira valborgsmässoafton med några andra längre söderut. Insha’Allah.
Soluppgång över havet.
Det finns mycket skräp på stränderna. En del har legat där länge.
Det är vind i dag…
…men en del dimma.