En del kvällar är bättre än andra, till exempel när man står på en topp i solnedgången, ser tilbaka på en fantastisk tur och ser fram emot en tur som ska bli ännu bättre.
Jag slog läger vid sjön som ligger i passet i Sølenmassivet. Det hade varit soligt på morgonen, men nu var det grå moln som täckte hela himlen. Även om det var början av juli täcktes delar av sjön fortfarande av isflak. Luften fylldes av det klirrande ljudet av tusentals små isbitar som slog mot varandra i vattenytans krusningar. När det ligger en del snö kvar på våren och det är tunga moln påminner landskapet i passet mig om en annan tid då landskapet var täckt av ett tjockt islager. En tid då Sølen stack upp ur inlandsisen som en tillflykt för de mest köldtåliga växterna och lavarna. Det är inte första gången jag får dessa associationer, jag tror det beror på det karga landskapet med lavtäckta stenar och gräs där det samlats lite jord.
Sista biten innan passet.
Efter middagen skulle jag bara ta en kort tur och fotografera. Jag hade ingen inspiration, men började gå upp mot den södra toppen i Sølenmassivet. Jag gick längre och längre upp och insåg att jag snart skulle nå toppen. Molnen som sprack upp gav förhoppningar om en fin solnedgång. En regnskur kom när jag bara hade en liten bit kvar. Eftersom jag inte tänkt gå långt från lägret var regnjackan kvar i tältet. Skulle jag behöva vända bara en liten bit från toppen för att inte bli genomvåt? Jag kunde inte se hur stor skuren var eftersom den kom från det håll som skymdes av Sølen. Jag såg mig runt på det allt tunnare molntäcket. Det var några små, lätta skurar i öster, jag chansade på att denna skur var lika liten. Det visade sig stämma, regnet upphörde snart. Jag kom upp på toppen och Misterdalen bredde ut sig framför mig. Härifrån kunde jag se både Rondane och Dovre. Snön låg ännu tjock på topparna, jag var glad att jag valt att inte genomföra den tur jag planerat, men ta en lägre tur.
Isflaken låg fortfarande å sjön.
Jag stannade länge på toppen och fotograferade. En lyckokänsla som man alltför sällan känner, men som jag känt flera gånger under denna tur, genomsyrade kroppen. Denna gången starkare än tidigare. Jag stod på en topp med vackert landskap runt mig och en fin solnedgång på ena sidan och fullmånen som steg upp över horisonten på den andra. Jag hade den bästa tur jag gjort på många år att se tillbaka på. Jag skulle snart hem och göra saker som jag egentligen inte längtat efter under de sista veckorna, men som jag vet att jag kommer uppskatta: Ta en dusch och sätta på mig rena kläder, äta god mat och sova i en mjuk säng. Inte minst komma hem och planera nästa års tur som blir betydligt längre. Nästa dag planerade jag en travers på den nordligare delen av fjällmassivet som skulle avslutas i solnedgången på toppen. Väderleksrapporten var lovande, nästa kväll borde bli lika bra som denna, bortsett från att jag förväntade att få lyckokänslan, då får man den sällan.
När solen gått ned och det inte verkade bli bra fotoljus gick jag ned, mycket nöjd med den korta fototuren runt lägerplatsen som blev längre än planerat.
Den karga vegetationen gör att jag ofta får en känsla av att det är istid när det ser ut så här i Sølenskaret. Denna bilden…
…eller denna är tagen i slutet av maj 2011, inte i början av juli i år. Kan du gissa vilken?
Regnbåge över Engerdal.
Utsikt från Søre Sølen
Solnedgång över Rendalen.
I Rondane låg det fortfarande en hel del snö.