Det blev en en härlig känsla att komma ut i havet efter flera dagar i Caledoniakanalen, saltvatten är trots allt en långfärdsbåts rätta element. Återigen låg hela havet framför oss med stora möjligheter för vad vi skulle göra, nästan i alla fall.
Vi hade några krav på vad som skulle bli nästa steg. Det var dags att byta manskap. Jag och Einar var de enda som skulle bli kvar ombord och Anne skulle mönstra på. Största orten i närheten med goda möjligheter att komma till och från flygplatser var Oban, en liten stad en bit från Calodiakanalens slut. Efter en kväll med med en, för att vara Skottland, fin solnedgång och natt med på svaj kom vi till marinan på Kerrera, ön utanför Oban. Här fick jag också möjligheter till både korta och långa turer på land bland får och täta snår med ormbunkar samtidigt som vi väntade på Anne.
Det var ovant att gå på tur i Skottland, även en bra bit från gårdarna är fåren inhägnade och stängsel delar upp de kala kullarna. Jag läste i en turistbroschyr att det är tillåtet att gå genom hagar en bit från hus, men det kändes ändå som att man inkräktade på någons privata mark.
Den längsta turen under dagarna vid Oban gick längs stränder och åsar, med många passeringar av stängsel. Efter att ha gått i terrängen kom jag till ett stort, borgliknande hus. Jag följde vägen några hundra meter bort från huset och kom till en stängd grind med spetsiga formationer på toppen. Den var låst. Intill låg en grindvaktarbostad med en miniatyrhund bakom ett fönster som skällde till mig. Jag insåg att jag kommit in på ett stort gods bakvägen. Skulle jag gå tillbaka samma väg som jag kommit? Vart hade vandrarna jag sett tidigare tagit vägen? Om jag var inne på privat mark skulle det störa mer än att försöka passera grinden. Staketet var inte högre eller taggigare än att jag utan problem kunde klättra över det, det fick bli den lösningen.
