I dag blev det avbrott från virkesåkern och tankar tillbaka på en annan långtur.
Dagens etapp startade som den förra var hela dagen, genom tråkig industriskog med få naturupplevelser som bröt av. Till skillnad från i går fortsatte inte detta hela dagen, efter några timmar gick jag från virkesåker till beteshagar med kort gräs och enar. Det blev en härlig omväxling. Senare blev skogen mer varierad.
Jag satte mig en stund för att äta torkad frukt och nötter, solcellerna rullades ut för att få lite mer el till telefonen. Det var typiskt sommarväder med stackmoln som blev tätare på en himmel som varit helt blå när jag startade vandringen.
En kylig vind, vitsippor och grenar man måste se noga på för att se att de börjar bli gröna avslöjade att Ida har en hel del att göra innan det är sommar. Hon kan i alla fall kryssa av ”göra kohagen grön” på listan över saker som ska ordnas innan rektorer ska stå bland flaggor och björkris och hålla tal. Samtidigt som eleverna helst vill komma bort från skolan, till tio veckor med frihet.
Jag tänkte tillbaka på vad jag gjorde för precis tio år sedan. Jag och en vän närmade oss treriksröset. Snötäcket var fortfarande tjockt. Dagarna var varma, snön var rutten, pjäxorna var våta. Efter nästan tre månader på skidor hade vi bråttom till bussen. De flesta skyndar till bussen i några få minuter, vi skyndade i flera dagar. Vi var inställda på att snart komma hem, men det var bara skoldagar bussarna passade.
Vi hann med bussen. Under några timmars väntan i Kiruna turades vi om att vakta packningen på tågstationen. Den andra gick och åt pizza. När jag satt på pizzerian hörde jag en sång på radion om när man vet att det är sommar. Det är när nätterna är ljusa som dagar och isen är borta från sjöarna. Jag räknar med att det inte var en Stockholmare som skrev den sången.
Det är mörkt i en granskog.
Vila i en kohage.
En punkt på Idas lista kan kryssas av.