En stor fördel med att vandra i fjällen istället för runt Stockholm är vattentillgången. Det hade kunnat leda till en lång dagsetapp i går.
Igår eftermiddag flög tiden förbi. En titt på klockan och jag insåg plötsligt att det började bli dags att slå läger. Jag såg på kartan, men det var en dagsmarsch till närmsta säkra vattenkälla. Då såg jag inte vattenhålen på golfbanor som säkra. En scoutstuga några kilometer bort kanske skulle ha vatten, men inget jag kunde lita på.
Skulle jag knacka på i ett hus och be om att få fylla vattensäcken jag har med, den som borde ha fyllts på vid den senaste bäcken. Jag gick vidare och hoppades på en lösning. Det kom bara några hundra meter bort. En rännil som jag kunde dämma upp tillräckligt mycket för att få ut lite vatten blev dagens räddning.
Första blomman jag såg ute i skogen på turen var kanske en otippad art.
På samma plats där jag tog första bilden i detta inlägg tog jag också denna bild.
Mossa på bergvägg.
När skogen avverkas får träden med ledmarkeringar stå kvar. I alla fall den delen som är under markeringen.
Över bäckar och leriga partier är det ofta broar och brädor. De blir hala när det är blött, men här hade de lagt på takpapp så man inte skulle halka.
Här har jag varit flera gånger i studietiden för att se på grus. Det låter inte speciellt roligt när jag skriver på det sättet. Låt oss i stället säga att jag varit här för att se hur inlandsisen och dess älvar format vårat landskap.
Ibland går leden upp på berg för att man ska få utsikt.
Vid Lida såg jag två harar som inte blev rädda när jag kom gåendes. Så insåg jag att de var alltför små harar. Öronen och benen var små i förhållande till resten av kroppen och det var ovanligt sociala som höll ihop. De hade kanske gjort det bra i en kaninutställning.
Spång genom våtmark.