Efter att ha fotograferat fredliga lunnefåglar stiftade jag bekantskap med andra arter med ett helt annat temperament. Kanske var det från Fair Isle inspirationen till Angry Birds kommer, det verkade inte helt omöjligt när jag tog mig tillbaka till båten.
Jag har tidigare skrivit om mina upplevelser när jag fotograferade lunnefåglar på Fair Isle. Lugnet bröts när jag skulle ta en genväg över land på vägen tillbaka från en fototur. En storlabb kom i hög fart i huvudhöjd rakt mot mig och svängde inte förrän den bara var någon meter bort, jag kund höra luftens susning runt vingarna. Var det ett bo i närheten?
Jag gick tillbaka och tänkte att jag kanske kunde gå runt, men det tog inte lång tid innan ännu fler gick till attack. När jag gått längs klipporna tidigare under dagen hade de låtit mig vara, det var bäst att ta sig dit för att vara i fred och inte störa fåglarna mer än nödvändigt, speciellt om de hade ungar.
Närkontakt.
Jag försökte hålla uppsikt 360 grader runt mig horisontellt och 180 grader vertikalt samtidigt som jag småsprang mot säkerheten vid stupet. Jag sköt vilt omkring mig med kameran på seriebildstagning i högsta hastighet. Att se genom kameran brydde jag mig inte om, det hade gjort att jag förlorat uppsikten över de fem, sex andra fåglarna som kretsade runt mig. Fokusera var omöjligt när de kom mot mig i högt tempo. Det var bara att sätta manuell fokus någon meter bort och trycka av. Statistiskt sett borde det förr eller senare bli en bra bild. Känslan var den samma som man brukar försöka skapa i filmer när huvudpersonen är beskjuten från alla håll och inser att enda lösningen är att fly.
Till slut kom jag fram till klippan, attackerna slutade. Lite senare ställdes jag inför valet om jag återigen skulle ta en genväg för att komma till en väg som leder till en fyr eller följa klippan. Det var inte så långt till vägen, det fick bli den lösningen.
Luftangreppet startade när jag bara gått några tiotals meter. Återigen småsprang jag med kameran i högsta hugg. Jag utgick ifrån att det var pass på vägen, det var något fåglarna motvilligt accepterade. De lät mig vara när jag haft asfalt under fötterna en stund.
Labbarna kan inte ha ockuperat hela ön. Eller? Återigen en kort genväg fram till hamnen. Eller skulle jag gå runt? Det blev det första alternativet. Jag hade inte gått långt innan jag såg en brun fågel lätta från marken med kurs rakt mot mig. Kameran åkte upp och smattrade på.
Fler fåglar kom mot mig. Jag ökade tempot och kunde snart se klippan ned mot hamnen. I filmer får ofta huvudpersonen slut på ammunition eller något annat problem när man trott att räddningen är nära, allt för att dra ut på spänningen i de gastkramande slutscenerna. Detsamma skedde mig. Det som inte fick ske skedde. Minneskortet som rymmer en bra bit över tusen bilder började bli fullt.
60 bilder kvar. Nya attacker. Utrymmet på minneskortet krympte.
Jag nådde säkerheten vid stupet. På displayen kunde jag se att det bara var kvar plats på minneskortet för några få sekunder med seriebildstagning. Jag klarade mig.
Labbar gör i stort sett bara skenanfall, men man kan aldrig veta. Det jag upplever som värre än risken att de gör allvar av hoten är känslan av att störa dem i onödan. Med tanke på att de uppträder som att de äger HELA ön borde man kanske sätta upp varningsskyltar som säger ”Warning: Angry birds, follow the cliff.”
Ett nytt anfall på väg.
